Alla de gravar som hör till mig är för långt borta. Eller så är det jag som är för långt borta. Jag kan inte kämpa med ljuslågor i vinden i år, inte fälla tårar i det kalla gräset.

Men jag kan minnas, tacka och hoppas och tro på ett återseende.

Det här stentrollet har faktiskt med saken att göra. Det här stentrollet gjorde jag åt min morfar när jag var fyra år gammal. Många andra minnen har slängts bort mellan några av de sju hem jag bebott sedan jag flyttade hemifrån, men trollet finns kvar. Trollet till viktiga morfar som verkligen var en del av vår vardag.

Jag sörjer att jag inte fick känna moffa som vuxen, att jag inte hann diskutera de största frågorna med honom, att han inte fick se mig gå i hans fotspår som både journalist och lärare, att han inte fick träffa Fredrik, att han inte fick träffa Ingrid, att jag inte med mitt vuxna perspektiv fick säga hur betydelsefull han var för mig, för oss.

Men jag kan minnas, tacka och hoppas och tro på ett återseende.