Det tog en timme att hämta Ingrid i dag. Det var absolut inte meningen, men jag måste erkänna att jag njuter av att det får ta tid. Att inte ha bråttom, att hinna ger en enorm tillfredsställelse.

Vi gick vilse på vägen hem när jag spontant skulle testa en ny rutt och upptäckte att vi bor granne med en stor skog.

Stundvis hörde vi bara naturen och vi såg inga människor. Jag kände mig som den harmoniska friluftsmänniska jag aldrig varit. Samtidigt ville jag hitta hem så snabbt som möjligt. När jag stenfokuserat spårade bil- och motorvägsljud ordnade det sig lätt.

Hon är till sååå liten hjälp när man är vilse, men hellre går jag vilse med henne än ensam. Alla gånger alla dagar.