I förrgår fick jag tala på telefon med den kvinna som alltid gör att Ŗsterbotten känns så fruktansvärt långt borta. Eller så är det Helsingfors som är så fruktansvärt långt borta. Fruktansvärt är hur som helst det rätta ordet. Jag saknar henne. Men hon finns ju kvar.

 

I går fick jag tillbringa många timmar med den kvinna som kommit att bli min allra bästa vän. En av de människor i den här världen som förstår mig allra bäst, som jag kan vara helt och hållet mig själv med, som jag alltid känner mig både bra och dålig med.

 

I dag har jag fått mysa en stund med den kvinna som på löjligt kort tid blivit så viktig för mig. Vi möts på nästan alla områden och med henne kan jag vara nästan brutalt ärlig. I sin skönhet, självklarhet och styrka är hon inspirerande och rolig alla dagar.

 

Tre dagar. Tre kvinnor.

 

Lyckliga jag!