Jag har kommit på en positiv sak med barn i trotsåldern – den där härliga känslan man som förälder får varje gång man tar ännu en strid och avgår med segern. För det gör man ju faktiskt alltid bara man står på sig och håller nitiskt fast vid sin linje.

 

Jag har under min afton med Ingrid hanterat två rejäla raseriutbrott. Först ville hon leka ensam i trapphuset. Hur ska man ens ställa sig till sådant? Jag tycker ju inte om att vara emot i onödan, men kan det vara fruktbart? Sedan ville hon ha Emma dammsugar-boken till sin säng efter läggdags. Hon får ha en bok men hade rent valt Dagens lösen 2009. Jag höll fast vid att det räckte med det.

 

Så fort hon somnar (och jag kan avlägsna mig från min post utanför hennes dörr) ska jag fira segrarna med hallon och vispgrädde.