Det är roligt på konsert. Jag känner mig alltid lite som en utomstående iakttagare. Förutom när det gäller vågen. När det är dags för vågen är jag på inget sätt utanför. Innan konserten började i går vågade vi på läktaren flera gånger. Jag tänkte på hur gärna människan vill vara en del av en grupp.

Sedan såg jag en tjej i publiken, en med rosett i håret, som försökte starta en våg. Hon fick kanske tjugo pers med sig, vilket var en ganska liten del av den totala publiken, och gjorde därför ett par tappra försök till. Sedan gav hon upp. Jag tänkte på hur svårt det är att komma igen efter att man flera gånger har försökt starta en våg.

Sedan såg jag tre vuxna människor som hade lyckats smuggla in en flaska alkoholhaltig dryck. Det får man ju förstås inte. De var så stolta över sin flaska, alldeles till sig. Drack diskret men ändå så att folk fick se, kunde se, skulle se. Fnittrade förtjust. Jag tänkte på hur märkligt det är att vissa vuxna människor vill bryta mot regler lika gärna som småbarn i trotsålder och konfirmander.

Sedan såg jag hur folk omkring mig dansade och hoppade. Och jag förmådde inte trots att jag har lätt för sådant i allmänhet. Texterna kändes för stora och djupa för att jag skulle kunna skratta och dansa bort dem. Världens smärta och världens hopp kom lite för nära. Jag tänkte på hur svårt det ibland är att kombinera det stora med det lilla. Och hur gränserna ibland suddas ut helt och hållet.