På jullovet fick jag en vision när jag och min syster tog våra döttrar till lekparken i närheten av vårt föräldrahem. Det var minus flera tiotals grader och ändå fick jag en vision för sommaren 2010.

Jag och min syster skulle spendera lata sommardagar i ovannämnda lekpark tillsammans med ovannämnda döttrar. Vi skulle ha flätat hår och sommarbruna kinder och barnen skulle ha blommiga sommarklänningar och solblekta kalufser. I en estetiskt tilltalande korg skulle vi ha hemlagad saft (jag har en syster som kan sådant) och skönlitteratur med oss.

Jag och min syster skulle ligga i gräset och läsa Jansson, Oates och Tikkanen eller lyrik medan barnen skulle leka självständigt och frimodigt utan att ens närma sig våghalsighet eller dumdristighet. Ibland skulle barnen komma springande till oss med öppna armar och säga saker som:

– Vi älskar er så mycket, våra fina, fina mammor, men nu måste vi få leka!  (Alla som har eller har haft eller ens har sett barn under tre år vet att meningen ovan är föga sannolik att trilla ur sådana barns munnar men i visionsstadiet behöver man inte vara begränsad.)

Det var visionen. Jag skulle ha en lärarsommar. Ingrid skulle ha en lärarbarnssommar. Vi skulle äta frukost utomhus. Vi skulle leva enligt väder och vind. Vi skulle vila och hinna med. Vi skulle plocka bär.

Det börjar bli dags att utvärdera sommaren som gick. Nu har ni visionen. Snart ger jag facit.