Ibland, men ganska sällan, funderar jag på hur jag vill bli ihågkommen sedan när jag lämnar den här världen. Jag har en kompis, min bästis i gymnasiet, som ibland brukar fråga mig var jag vill vara om fem år och om jag nu lever ett liv som för mig ditåt.

Båda de där frågorna är så stora att det är nästan helt onödigt att ens försöka börja tänka.

Men ibland tänker jag ändå. Och just nu vet jag en sak efter att ha spenderat kvällen med två riktigt fina tonårsflickor som jag inte hade tänkt tycka om men som det nog var meningen att jag skulle tycka om. Jag vill att de ska minnas just precis det. Inte den här kvällen i sig, inte något av det vi sa eller tänkte eller kände eller tyckte. Men att jag verkligen ville vara med dem och att jag verkligen tyckte om att vara med dem. Det får de gärna komma ihåg. Om jag någon gång lyckas säga något klokt eller något roligt eller något uppmuntrande åt dem – då är det bonus. Det viktiga är att de kommer ihåg att de var viktiga.

Att de är viktiga.