Denna dag har jag sovit till elva. Det händer aldrig. Och då menar jag verkligen aldrig. Inte bara på mitt dramatiska språk utan på andras realistiska också.

 

Jag lever fortfarande i efter-läger-tid. Jag tycker att det är för tyst och tomt omkring mig. Jag saknar känslan av att aldrig riktigt veta vad som händer, att ständigt vara beredd på att någon kommer och berättar att någon konfirmand gjort något galet roligt, galet fel eller galet bra. Jag funderar nästan seriöst på om man kunde ha ett barnhem med femtionio tonåringar och leva tillsammans med dem hela tiden. Ņtminstone borde man ha dem omkring sig oftare.

 

Helt klart.

 

Jag var faktiskt inte beredd på att bli så engagerad i dem den här gången. Jag hade tänkt hålla lite distans den här gången, men det gick inte.

 

Nåja. Distans och icke-engagemang är överskattat.