Hela eftermiddagen blev ett enda stort språkligt kalas i vacker vårmiljö. Jag körde hem igen i värsta tänkbara rusningstrafik och såg ivrigt fram emot att återförenas med man och barn. Kom hem till ett tomt hem. Helt tomt. Efter nästan en timme ringde jag för att kolla var de var, mest för att veta hur länge till jag kunde räkna med lugnet och ron. De levde livets glada dagar på en pizzeria med en av våra vänner och hennes två barn. Det gick alls ingen nöd på dem. Och det gjorde det inte på mig heller. Jag såg ett avsnitt av top model och funderar som bäst på hur och om jag ska orka hämta vatten i köket. Jag tror svaret är nej även om jag vet att vätska är allt när det är varmt.