Jag förundras alltid när vi firar söndag en vanlig veckodag. Allt blir ju faktiskt stilla. Ofta känns brådskan och stressen och kampen som en så fundamental del av vår vardag att det är svårt att tro att vi själva hittat på det. Ändå lyder hela samhället när vi kommer överens om att vila. Inget av det där negativa finns ju i luften eller i husväggarna eller i gatorna. Allt det tror oss när vi säger att det är helg. Vi borde kanske oftare. Egentligen borde det vara rusningstrafik nu. Men inte. Vi glider ostörda fram. Förbi en minigolfbana som egentligen borde gapa tom.
Vila.