Linn ställde kloka frågor som förtjänar kloka svar. Jag vågar inte lova att jag kan leverera just det, men jag kan lova att jag gör ett tappert försök.
Hurdan är din Gud och vad fyller han för funktion i din vardag? Snackar du med Gud som en kaveri?
Gud är fantastisk. Han älskar mig trots att han känner mig. Han bär mig trots att jag ibland har svårt att bli buren. Han välsignar mig med enormt mycket gott trots att jag ibland glömmer bort att tacka honom för det. Han finns alltid där för mig trots att jag ofta föredrar att umgås med andra. Han kräver ingenting av mig trots att han känner till min potential bättre än någon annan.
Ibland känner jag mig lite hycklande när jag säger att tron på Gud är det absolut viktigaste i mitt liv eftersom min tidsanvändning ofta pekar på något helt annat. Samtidigt tror jag uppriktigt att jag om det verkligen gällde skulle ge bort allt annat före min tro. Varför? Jo, för att tron fyller en funktion i min vardag.
Det viktigaste som tron gör för mig är att den befriar mig från rädsla och oro. Jag oroar mig faktiskt nästan aldrig för någonting. Ånnu för några veckor sedan hade jag ingen aning om hur jag skulle försörja min familj efter utgången av maj månad. Och det störde mig inte det minsta. För jag visste att det skulle ordna sig. Det gjorde det också.
Ibland skiter det sig också i mitt liv. Men jag har en grundvisshet om att allt ordnar sig. Inte alltid som jag vill eller tror, men på något sätt ordnar sig alltid allting.
Jag snackar inte med Gud som med en kaveri, mest för att jag snackar om saker på ett annat sätt med honom även om jag snackar om ganska samma saker. Jag behöver inte förklara någonting, jag behöver inte försvara någonting, jag behöver bara vara. Jag snackar med honom många gånger varje dag. Ofta väldigt snabbt och kort. Ett tack för att någon livspusselbit föll på plats. Ett hjälp när jag inte vet hur jag ska hantera en annan bit. En bön om att en människa jag möter när jag går till jobbet ska få en helt otroligt bra dag, en så mycket bättre dag än den människan hade trott.
Nu ska jag öva min finska och tanka osunda kroppsideal. Huippumalli haussa.
Nästan för lycklig 
"Han bär mig trots att jag ibland har svårt att bli buren. Han välsignar mig med enormt mycket gott trots att jag ibland glömmer bort att tacka honom för det." Hur märks det här i ditt liv rent praktiskt? Vad konkret (sådant du kan se, höra) gör Gud i ditt liv?
Jag tror att Gud är så synlig att de som vill se kan se och så osynlig att de som inte vill se inte måste se.
Jag hör aldrig hans röst på samma sätt som jag hör en annan människas röst. Men jag känner människor som hör.
Jag ser Gud främst genom det han gör i mig som person. Jag ser att jag förändras och att min syn på saker och ting förändras. Jag prioriterar annorlunda, värdesätter annorlunda. Och framför allt; jag blir friare från allt möjligt som förut band mig.
Jag har också många gånger bett om någonting speciellt och fått just det. Man kan alltid vara cynisk och säga att det skulle ha blivit så, att jag skulle ha blivit så också utan den där bönen. Men man kan också vara troende och tro att bönen spelade roll.
Sedan har jag förstås också många gånger bett om någonting speciellt och inte fått just det. Men det är en annan fråga och ett annat svar.
Det där är fortfarande för abstrakt för mig att greppa.
Det kan jag förstå. Jag ska försöka konkretisera ännu mera. Ibland när jag till exempel ber för en annan person får jag en tanke som jag egentligen omöjligt kunde komma på av mig själv så där bara. Det kan handla om något jag borde säga åt personen eller något jag borde göra för henne eller honom. Och ofta är den där märkliga tanken precis det som person behövde. Men också det är förstås tyvärr lite abstrakt. Det är abstrakt men känns ändå så väldigt verkligt. Fortsätt kräva mera konkretisering av mig. Jag önskar jag kunde förklara bättre. Kan du konkretisera din fråga ännu mera?