Nu ska jag vara konkret.
Kristna människor MÅ STE gifta sig när de är unga.
Jag var 21 år ung när jag gifte mig. De flesta av mina kompisar tyckte inte att det var huvudlöst tidigt. En del av mina kompisar gjorde naturligtvis det, men de förstod mitt sätt att tänka.
Jag gifte mig med den man jag då visste (så mycket man nu kan veta) att jag ville dela mitt liv med. Jag har aldrig ångrat att jag gifte mig så ung. Det kan jag säga helt utan överdrift.
Vi gifte oss för att vi tyckte att äktenskap var ett bra och tryggt sätt att leva tillsammans. Vi visste vad vi gjorde (så mycket man nu kan veta).
Jag tycker om tanken på det där löftet vi gav när vi gifte oss, den ärliga ambitionen att älska varandra, respektera varandra och göra den andra gott tills döden skiljer oss åt. Sedan är jag förstås medveten om att det inte alltid blir så, att det till och med ofta inte blir så. Men ambitionen var och är väldigt äkta.
I kristna sammanhang talar man ofta gott om äktenskapet, man talar om det som något som Gud själv har instiftat (knepigt ord). Och jag tror att många kristna därför gifter sig unga. När en del andra tänker: varför inte leva ihop sju år före vi gifter oss kanske en del (obs! inte alla!) kristna tänker: varför leva ihop sju år före vi gifter oss?
Och vem kan egentligen säga vilket som är mera rätt? Eller mera förnuftigt?
Det finns också många kristna som gifter sig senare i livet, som vill leva ihop sju år före de gifter sig. Och nu kommer vi till att det här är just en sådan där moralisk fråga där ingen kan säga att de med säkerhet har ”rätt”. Kanske till och med en fråga där ingen har rätt och ingen har fel. Det är ju ingen frälsningsfråga. Jag valde själv att gifta mig tidigt och skulle välja på samma sätt igen. Men det betyder inte att jag anser att andra som väljer annorlunda gör fel. Och det betyder verkligen inte att det är min uppgift att döma dem.
Det här är grått. Livet är inte svartvitt, inte ens för en kristen.
Jag har kristna vänner som bor tillsammans utan att vara gifta. Jag har kristna vänner som gift sig utan att ha sovit en enda natt i samma säng.
Och jag respekterar och tycker om dem alla.
Nästan för lycklig 
jag har en fördom som jag själv använder, eller hur jag nu skall uttrycka mig. Men då jag är i n'rheten av en kristen person så om jag råkar säga aj satan, eller fan eller herregud så tänker jag alltid att di blir djupt sårade eller ser mig som syndare? å jag försöker respektera dem/er med att inte säga så.. även om det ibland slinker lite fulheter..
På den här punkten tror jag att kristna är väldigt olika. Vissa blir djupt sårade och andra blir det inte. Men att du försöker respektera genom att sila är ju fint! Oftast tror jag människor mera har en attityd som är så där "jag ska väl ha rätt att tala hur jag vill även om en kristen typ är med" – och det är ju sant. Samtidigt kan man ju faktiskt ibland lägga sin egen rätt på hyllan av respekt för en annan människa, det här gäller absolut inte bara det här exemplet. Det är en lite provocerande tanke och attityd i dagens samhälle där man alltid ska hålla på sina rättigheter, men jag tror vi kan må bra av att tumma på dem ibland för någon annan.