Eftersom det är söndag tillåter jag mig själv att skriva ännu ett trosinlägg (ord som högstadiepojke kanske skulle skratta åt).

 

Jag behandlar alltså härmed nästa fördom. ńnnu mer än förr gäller regeln: läs inte om du inte bryr dig.

 

3. Kristna människor dömer andra människor som inte tror som de.

Det här är knepigt. Av många olika orsaker.

 

Om du hade lärt känna mig när jag var aderton så skulle du garanterat ha fått en uppfattning av att jag dömde andra människor. Min värld var väldigt enkel och svartvit, så där som världen ofta är för människor som är ännu yngre än jag är i dag. Jag tog väldigt starkt avstånd från vissa saker (till exempel alkohol med fylla som konsekvens) och gjorde det med en nästan överdriven tydlighet. Tyvärr gjorde jag det dessutom i min kristna tros namn, och det är jag ledsen över i dag. Min tro kom i andras ögon att handla väldigt mycket om att jag tog avstånd från sådant som de tyckte var roligt och det är orättvist. Framför allt mot den Gud jag tror på.

 

I dag har jag betydligt färre åsikter än när jag var aderton. Jag är betydligt mindre säker och betydligt mera fri.

 

Men. Som kristen tror man ju att man har rätt, och av den anledningen blir den här fördomen lite knepig. Nu pratar jag inte om detaljnivå, verkligen inte. Inom kristenheten finns det enormt många olika syner på till exempel moraliska frågor och när det kommer till dem tror jag att ingen är tvärsäker. Alla söker ärligt det rätta efter bästa förmåga.

 

Men. Som kristen tror man att Gud finns och som kristen tror man följdaktligen att de som inte tror att Gud finns tror ”fel”. Precis som icke-kristna tror att kristna tror ”fel”. Och antingen finns ju Gud eller så finns han inte. Det här är obekvämt, speciellt i ett individualistiskt samhälle där allt som känns rätt för dig anses vara både rätt och sant för dig. Men Gud kan ju inte både finnas och inte finnas. På något plan kan jag sträcka mig till att han på sätt och vis kan finnas i mitt huvud och inte i ditt. Men utanför våra egna huvuden så finns han eller så finns han inte. Oavsett om det känns rätt för oss eller inte.

 

En av mina favoritförfattare heter John Ortberg. Han har skrivit ett par av de böcker som betytt allra mest för mig. Mera än de största romanerna, mera än de största verken. Så här skriver han i sin senaste bok:

 

”Enbart bevis kan inte visa på ett otvetydigt sätt att Gud existerar eller inte. ńndå måste vi välja om vi ska söka honom. Att inte välja är ett val i sig. Ditt vad började när du föddes. Du blev ”utslungad”. Du kommer att satsa ditt liv på det ena eller andra sättet. Antingen finns Gud, eller så finns han inte. Krona eller klave – det finns inget tredje alternativ.”