Mot bättre vetande offrade vi i går våra goda nätter för tuttlösheten. Jag ska försöka återge hur natt nummer ett förlöpte.

 

De två första timmarna efter läggdags vill jag varken tala om eller tänka på. Två tredjedelar av familjemedlemmarna grät sig fördärvade. Fredrik tillhör inte den andelen.

 

Sedan sov Ingrid gott i tre timmar. Sedan var hon vaken (på ett sätt som absolut inte kan beskrivas som gott) i en timme och fyrtiofem minuter. Sedan sov hon drygt fyra timmar till.

 

Jag klamrar mig fast vid att hon bara frågade efter tutu en enda gång under hela den här besvärliga natten. Det är ju ett gott tecken. Det enda goda.

 

Jag beundrar min man. Han är rationell och klok och inser att det inte lönar sig att ens fundera på om vi gjorde rätt.

– Nu är det gjort, säger han nyktert.

Jag är inte alls lika nykter. Jag tänker dåliga tankar som att jag ännu inte har träffat en konfirmand med napp. Och finner det som ett slags lösningsförslag.