I flera dagar har min dotter pratat om att få åka buss. I dag överraskade jag henne med en utfärd på eftermiddagen. Vi hade absolut inget mål med vår utflykt. Resan var själva målet. Och hon njöt. Varje gång bussen stannade för att plocka upp eller kasta av folk blev hon otålig och sparkade med sina små ben på sätet:
– Åka! Åka! Mera! ropade hon.
Och när busschauffören lydde (jag vill ju tro att det var så det var) var hon bara lycklig. Hon strålade.

Hon var så ljuvlig. Jag tror jag pussade henne femtio gånger under vår bussfärd. Ungefär lika många gånger viskade jag åt henne att jag älskar henne. Att se henne stråla är något av det absolut bästa jag vet.

Överlycklig bussåkare.