Jag har semester. Jag ska krama mitt favoritfolk, äta goda saker, gå på bokrea, träffa tidernas bästa moster och återigen bidra till bloggvärlden.

Det lär bli en hel del nostalgiska blogginlägg. Min syster har en dator med bilder från forna tider. Så här på morgonkvisten (min man väckte mig tidigt för att han skulle se ishockey i det rum där vi sover) ger jag er bilder från den dag då min man blev präst och jag själv prästfru.

Efteråt åt vi middag på en restaurang i Borgå med min familj och Fredriks familj. Vi var många.

Samma dag blev Ingrid prästbarn. Under själva prästvigningen satt Ingrid utanför kyrkan i gräset och myste med sin höggravida moster.

När jag ser den här bilden kan jag inte förstå att den är tagen i samma värld som vi nu lever i. Hur ska snön orka försvinna?

Jag fick en rolig fråga just.
– Skulle du vilja vara med där?
Personen som ställde frågan var helt seriös och pratade om skidskytte-OS för herrar och jag vill hävda att det är en rolig fråga att få när man är närmare 30 än man varit någonsin tidigare. Det känns onekligen som om det är lite för sent för en del saker. Elitidrottskarriär hör nog till de sakerna.

Personen som ställde frågan har fastnat på ämnet och ägnat de senaste tio minuterna åt att förklara att han nog skulle ta en topplacering i slalom om han fick tävla i damklassen.

Jag fick en rolig fråga just.
– Skulle du vilja vara med där?
Personen som ställde frågan var helt seriös och pratade om skidskytte-OS för herrar och jag vill hävda att det är en rolig fråga att få när man är närmare 30 än man varit någonsin tidigare. Det känns onekligen som om det är lite för sent för en del saker. Elitidrottskarriär hör nog till de sakerna.

Personen som ställde frågan har fastnat på ämnet och ägnat de senaste tio minuterna åt att förklara att han nog skulle ta en topplacering i slalom om han fick tävla i damklassen.

I dag har vi överlevt sex timmar till havs. Det finns mycket att säga om den ofrivilligt förlängda båtresan men jag försöker som bäst förneka det inträffade. Ingrid var en sann kämpe, men till och med den tappraste av soldater mötte sin överman mot slutet av färden. När jag väl satt i min systers bil skrek jag av frustration ett par gånger. Omoget? Säkert. Nödvändigt? Absolut.

Att äntligen vara hemma i semesterparadiset är underbart.

En del ord varken kan eller vill jag acceptera. I dag vill jag lyfta fram obehagliga smeknamn på poliser. Det första är snuuta (ska uttalas dialektalt) och det andra är pollare (där o:et uttalas som ett å). En människa i min närhet (nämner inga namn men säger att det inte är Ingrid för att rentvå henne) använder ibland dessa ord. Jag mår inte bra av det.

Också när jag bara vill sova och min dotter bara hindrar mig (händer glädjande nog inte varje natt numera) är hon den sötaste som finns. När hon säger saker som ”Ingis mamma fin” och ”Jättekram” förlåter jag allt. Dagtid kryper hon ofta nuförtiden och leker att hon är en katt. På alla sätt sött det också.

Också när jag bara vill sova och min dotter bara hindrar mig (händer glädjande nog inte varje natt numera) är hon den sötaste som finns. När hon säger saker som ”Ingis mamma fin” och ”Jättekram” förlåter jag allt. Dagtid kryper hon ofta nuförtiden och leker att hon är en katt. På alla sätt sött det också.

Abiturienterna var odödliga på sina lastbilsflak i går. Ingenting kan krossa en 19-åring som vet nästan allt och har sett nästan inget. Lika odödliga är gymnasieelever på årskurs 2 i dag. Stiliga, vackra, dansanta. Och det ska vara så. Man ska få äga allt någon gång. Någon annan gång blir man dödlig. I denna stund är mina tankar hos en av de godaste vännerna som i dag blivit smärtsamt påmind om ändligheten.

Abiturienterna var odödliga på sina lastbilsflak i går. Ingenting kan krossa en 19-åring som vet nästan allt och har sett nästan inget. Lika odödliga är gymnasieelever på årskurs 2 i dag. Stiliga, vackra, dansanta. Och det ska vara så. Man ska få äga allt någon gång. Någon annan gång blir man dödlig. I denna stund är mina tankar hos en av de godaste vännerna som i dag blivit smärtsamt påmind om ändligheten.

När jag var fjorton år var jag på prao på ett dagis. Dagisbarnen föll som furor för mig och jag fick bevittna hur de lekte mig under den fria leken redan dag två. Smickrande.

I dag fick jag ännu en gång bevittna hur människor lekte mig. När man leker mig har man leggings på benen, man hoppar och studsar och ser obekymrad men lite frånvarande ut. Smickrande.