I går tog jag det jobbigaste av avsked i en annan stad i ett annat land. Jag grät och hon grät och på inget sätt kändes det roligt eller bra eller fint eller ens okej att återvända till den vardag jag egentligen tycker så mycket om. Jag ville bara vara kvar hos en av de människor som känt mig längst och som känner mig mest och bäst. Att inte veta när jag får se henne igen är ruttet.

Vägen tillbaka till hemlandet var lång och på grund av isläget ännu längre än vanligt. Men god på många sätt tack vare trogna vänner som Molly Mus, Teletubbies och familjens andra dator. Mitt i natten hade vi finsk mark under fötterna och då kändes det helt okej att vara tillbaka. Inte alls ruttet.