Det som kanske helt utan överdrift kan kallas min arbetsmässigt största prövning hittills har börjat i dag. Plötsligt känner jag mig ganska liten. Men sådant håller en ödmjuk. Och det är ju bra. Åtminstone nästan alltid.

Denna kväll har vi besökt mannens kollega och hans finfina familj. Vi fick så mycket god mat att jag inte vet när jag ska kunna äta igen. Det var härligt.