Som barn slogs jag ofta av en tanke. Tänk om jag bara drömmer allt det här. Tänk om det som jag tror är mitt liv egentligen bara är en väldigt, väldigt lång dröm. Tänk om de drömmar jag tror är drömmar egentligen bara är drömmar i en dröm. Tänk om den människa jag tror att jag är egentligen inte finns. Tänk om jag egentligen är någon helt annan.

Den tanken slår mig aldrig numera. Men om den skulle göra det skulle min reaktion vara densamma.

Jag skulle vara ledsen över att det liv jag lever inte är på riktigt. Det liv jag lever är inte alltid bra. Det är inte alltid lätt. Jag själv är sällan bra. Och sällan rätt. Men mitt liv är sant. Och jag är sann. Och det är ändå bättre än den godaste dröm.

Jag skulle vara ledsen.