1980 var ett gott år. Då föddes min man. Samma år föddes också en annan för mig mycket viktig man, en av mina allra bästa vänner Daniel. I går firade vi honom med en överraskningsfest i äkta 80-talsstil. Eller så äkta som det nu blir när de flesta deltagarna var bara barn på det ljuva 80-talet.

Eftersom jag agerade programvärd och eftersom jag också hade Inksie på armen större delen av kvällen så hann jag inte fota lika mycket som jag hade önskat. Så blir det ibland. Håll till godo!

En del av kalasgästerna. Majoriteten var från Helsingfors. Två bilar kom från Åbo. Och två bilar kom från Österbotten. Ljuvligt!

Kalasbarnet och hans läckra hustru (som också är min bästis och min prästfru-kollega).

I något skede bar Toffi in sumodräkter och folket älskade. Daniel fick och gav stryk i japansk anda.

Fredrik (han i rosa) agerade domare.

Det var lätt att vara glad.

Hemma igen försökte jag tappert föreviga min egen outfit. Det gick väl så där, men ni förstår vartåt det lutade.

– Ditt hår ser väldigt 80-tal ut, sa en av kalasgästerna (håret har lugnat sig på bilden ovan i jämförelse med hur det var i början av kvällen).
Jag vet inte hur jag ska ta det. Eftersom jag gick hem från jobbet 17.30 och skulle vara på festplatsen 18.00 fanns ingen tid för att kräppa håret. Jag hann bara blöta håret och gick på festen helt naturell.

I dag har jag följaktligen två saker att fundera på.
1. Ska jag sörja att jag inte fick vara annat än barn på 80-talet? I en tid när det var okej att vara mera vild än tam i kalufsen?
2. Eller ska jag vara glad att jag får vara annat än barn på 2000-talet? I en tid när plattången är var mans egendom.

Eftersom jag inte kan ändra på mitt födelseår lutar det åt nr 2. Jag gläds över min plattång. Och över det faktum att jag slipper lätt undan när det är 80-talsfest.