Denna dag tillbringas till stor del på tåg. Jag har noterat att de människor som rör sig på lokaltåg vid sju-tiden på söndagsmorgnar sällan är i högform. Jag har också filosofierat kring vart människor är på väg när de åker fjärrtåg flera timmar utan en endaste väska. Ytterligare ett ämne för reflektion; varför finns det alltid så mycket smör på färdigbredda smörgåsar i plast? Och just precis nu tog pausen från arbetet slut.

Vi firade kvällen hos goda vänner. Vi åt mumsiga nachos och barnen i sällskapet satt och fläktade frenetiskt med vidöppna munnar. De hävdade att det brann i deras halsar och suktade efter vatten som växter i öknen. Ingrid satt och tuggade på majsbågar (the shit för bebisar) och var inte det minsta eldig. Jag kände en skön och stillsam glädje just där och då. Det är fint med nachos. Och vänner. Och Ingrid. Och promenader hemåt i tonåriga minusgrader. Och att komma hem så tidigt att man har lite kväll kvar också efter festen. Det är fint. Men mediespråk skulle också ha varit roligt. Nu ska jag inte tänka mera på det.

Största orsak till min frånvaro vid medispråk: att jag i går upplevde ett av de stora glädjeämnena med mitt nuvarande jobb. Kom hem vid en liten timme efter en smarrig trerättersmiddag. Jag har varit fräschare än jag är i dag. När jag väl kom hem tvättade jag inte bort sminket från gårkvällens festligheter. Och av något outgrundlig anledning har jag fortfarande inte gjort det. I stället vandrar jag omkring i pyjamasbyxor och fotbollströja och känner mig lika ofräsch som jag egentligen är.

Det är fint med barn. De vill ha närhet också när man är sunkigheten personifierad.

Största orsak till min frånvaro vid medispråk: att jag i går upplevde ett av de stora glädjeämnena med mitt nuvarande jobb. Kom hem vid en liten timme efter en smarrig trerättersmiddag. Jag har varit fräschare än jag är i dag. När jag väl kom hem tvättade jag inte bort sminket från gårkvällens festligheter. Och av något outgrundlig anledning har jag fortfarande inte gjort det. I stället vandrar jag omkring i pyjamasbyxor och fotbollströja och känner mig lika ofräsch som jag egentligen är.

Det är fint med barn. De vill ha närhet också när man är sunkigheten personifierad.

Helgens mest ombloggade fenomen måste vara mediespråk i Vasa. Efter att ha varit närvarande tre år i rad tänker jag inte ens låtsas att det känns tillfredsställande att följa med det hela via andras bloggar från en ort alltför långt borta. Men jag kan verkligen inte göra något för att ändra på det faktumet. Det fanns inte en chans i år. Åtminstone ingen möjlig.

Helgens mest ombloggade fenomen måste vara mediespråk i Vasa. Efter att ha varit närvarande tre år i rad tänker jag inte ens låtsas att det känns tillfredsställande att följa med det hela via andras bloggar från en ort alltför långt borta. Men jag kan verkligen inte göra något för att ändra på det faktumet. Det fanns inte en chans i år. Åtminstone ingen möjlig.

Jag tycker om när min dotter är levnadsglad, men skulle hellre se en tystare och mera stillsam variant av det så här strax före halv tre. Nu är inte rätt tid för sång eller dans eller räkning till tio.

Jag tycker om när min dotter är levnadsglad, men skulle hellre se en tystare och mera stillsam variant av det så här strax före halv tre. Nu är inte rätt tid för sång eller dans eller räkning till tio.

Det sorgliga är att jag ibland verkar tro att mumin-amanda befolkar dalen. Det är en svår balans ibland.

Ord som används ofta hemma hos oss just nu: Mumin-mamma, Mumin-pappa, Mumin-ingrid. Jag tycker det är fint på något sätt. Att man någon gång i livet får anse sig själv vara så betydelsefull och central. Jag tänker inte vara den som tar henne ur den föreställningen. Hon kommer alltid att vara min Mumin-ingrid.