Vi firade kvällen hos goda vänner. Vi åt mumsiga nachos och barnen i sällskapet satt och fläktade frenetiskt med vidöppna munnar. De hävdade att det brann i deras halsar och suktade efter vatten som växter i öknen. Ingrid satt och tuggade på majsbågar (the shit för bebisar) och var inte det minsta eldig. Jag kände en skön och stillsam glädje just där och då. Det är fint med nachos. Och vänner. Och Ingrid. Och promenader hemåt i tonåriga minusgrader. Och att komma hem så tidigt att man har lite kväll kvar också efter festen. Det är fint. Men mediespråk skulle också ha varit roligt. Nu ska jag inte tänka mera på det.