I dag upplever jag en av prästfrulivets realiteter. Jag och Ingrid är ensamma på julafton medan Fredrik sprider det största glädjebudskapet av alla. Ensamma vandrade vi hem från julkyrkan och knappt en själ syntes till. Så ska det vara. Man ska inte ströva omkring på gatorna i dag. Man ska vara med dem man älskar mest.

Lycka sådana här dagar är att ha vänner som man får sitta med i kyrkbänken. Ödsligheten och ensamheten blir genast mindre då.

Ingrid, som ibland brukar betygsättas för sitt uppförande i kyrkan, får i dag väldigt många poäng. Kanske nästan alla möjliga. Hon sjöng värdigt med i sångerna. Hon lyssnade intresserat på predikan. Hon körde en spontan liturgisk dans i mittgången till Stilla natt. En del föräldrar kanske tycker att dansen skulle dra ner poängen, men jag skulle nästan säga att den snarare drar upp. Festligt värre.

Nu tittar vi på Kalle Anka. Och det känns faktiskt som julafton.