Min dotter har bevisligen ärvt en egenskap av mig; föraktet mot ballader. Så fort det kommer en seg och besvärlig låt på någon av hennes skivor beklagar hon sig högljutt. Som bäst gnäller hon medan Benny Törnroos berättar en saga. Hon vill ju att han ska sjunga. I hurtigt tempo.
Nästan för lycklig 
…mumintrollet försökte rrryta som ett lejon och fågeln Fenix försökte med ett rrriktigt högt skrik, men ingen vaknade. Och han skrek åt lilla my ”ska vi gå ut och reta nån?”. Men ingenting hände. VARFÖR? Varför vaknade ingen? Jo, den viskande skogen berättade sanningen för……. Ja det där hörde jag tusen gånger i går på vår sex timmars bilfärd.
Jag började fundera på det där med den viskande skogen som levererar sanning. HUR ska jag kunna förklara det sedan när Ingrid blir gammal nog att kräva förklaringar? Jag fattar ju inte ens själv. Och jag brukar vara öppen för det mesta.