Denna dag har suttit i ett. Sedan jag for hemifrån 06.50 har jag spenderat tjugo minuter på hemmaplan tills jag kom hem för kvällen för en timme sedan. Denna dag har suttit i ett. Men det där ena har varit av det goda slaget. Jag känner mig mycket mera glad och tacksam än trött. Och då fungerar det.

Jag åkte spårvagn för första gången sedan 2002. Det var en upplevelse. (Att jag bjuder på så här osmickrande bilder på mig själv är också en upplevelse.)

Mitt sällskap  spårvagnen var i högform.

En av mina allra bästa vänner. Och så jag.

Jag och min absolut bästa vän.

Vi hade tid för den här fotosessionen eftersom vi väntade på den femte länken i vårt lunchsällskap. Han skulle aldrig komma sent. Vi hedrade och respekterade genom att själva komma sju minuter för tidigt.

Vi fick äta kungligt. Tsarligt. Antagligen det bästa jag någonsin ätit. Sällskapet var av världsklass. Vi åt lunch i tre och en halv timme. Det säger en hel del.

Desserten svek inte heller. Tack räcker inte, T. Men det är det enda jag kan säga.

Sedan åkte vi i racerfart till ungdomarnas julfest. Ingrid fick vara i centrum och älskade det.

Ingrid myste med sin far.

Och med ett äggformat rytminstrument.

Samt med Fidde.

Andra spelade fotbollsspel. Vissa (läs min man) tog det på ganska stort allvar.

Ingrid och Lottah läste pocket.

Fidde och Lottah visade också Ingrid en film. En uggla och en gris förstörde saker i en mixer. Ingrid tyckte om det. Skrämmande mycket.

God dag. Nu en god kväll. Vi ska komma i julstämning på hög nivå med glögg, pepparkakor och en kvalitativ julfilm.