Det där med att kunna resonera fick ännu en törn (eller egentligen tjugofem törnar) när vi just fredagshandlade tillsammans med resten av den här stadens medborgare. I mitt stilla sinne ställde jag mig frågan varför, varför, varför vi inte kan handla någon annan gång än på fredagskväll när vi nu en gång har flexibla arbetstider? Nåja. Nog om det. Ingrids förmåga att resonera har nu sjunkit till under nollsträcket. Stadigt på minus. Men hon charmar oss och de flesta andra. Vid mjölkdisken hade vi ett långt samtal med en äldre dam som avslutade vårt möte med att säga: ”Hyvää joulua, Ingrid-kultaseni”. Det är fint på något sätt. Betydligt finare än att kunna resonera.