Jag upplevde en av storstadslivets baksidor när jag och Ingrid skulle förflytta oss från en förort till en annan i värsta rusningstrafik. Mitt annars så harmoniska och rofyllda sinne fick sig en törn när min GPS hela tiden räknade om den beräknande ankomsttiden. I slutet av rutten hade den flyttats fram med fjorton frustrerade minuter. Usch. Att se att trafikljuset lyser grönt och inte kunna röra sig ens en centimeter är bara fel. Men det härdar.

Vi hade trevligt hos våra nya bekantskaper. Sedan fick vi bege oss vidare till julfest med lite äldre bekantskaper. Härliga tider. Men undebart är kort om det är en tisdag och man har en dotter som nog kräver läggdags vid åtta. Vi utmanade genom att stretcha med en halv timme.

Om jag inte missminner mig var det den femte julfesten för i år. Jag har inte tröttnat.