I går fick jag en inbjudan till det som antagligen skulle kunna bli årets roligaste julfest. Tyvärr går den av stapeln många hundra kilometer bort och jag ska jobba både samma dag och dagen därpå. Ändå överväger jag att gå. Jag har inte tänkt igenom alla detaljer ännu. Obviously.

Det är ju en så rolig fest och det finns så många minnen förknippade med den. Jag har gått tre år i rad och att inte gå detta fjärde år (som mycket väl kan vara min sista chans) känns som en jobbig tanke. Rentav fel.

År 2006 var jag programvärd för festen. Samtidigt var jag tidernas sämsta snapsviseledare. Jag ber fortfarande om ursäkt för det, lilla J. Du fick dra ett tungt lass. Men jag har het. Det var på den tiden.

År 2007 var jag gravid och hade mörkbrunt hår med extensions. Jag tyckte mig ha tappat kontrollen över min kropp och försökte förbättra situationen genom att ta kontrollen över mitt hår. Det gick väl så där. Jag var inte het. Dessutom kastade jag upp flera gånger om dagen.
En av mina lärare skällde ut mig för att jag hade blivit gravid.
– Du som hade talang och potential, sa han.
Jag tog det som en komplimang men kan ju inflika att jag fortfarande har det. Talang och potential, alltså.
Det har jag ännu.

År 2008 var jag sliten. Man, vad jag mådde dåligt. Jag var så trött att jag inte kunde tänka klart och så trött att jag inte kände igen mig själv. Behöver jag säga att jag inte var het nu heller? Men jag gick i alla fall. Och jag hade tänkt gå tidigt hem till Anna och Jonas för att sova. I stället dansade jag till klockan fyra. Vaknade tio på morgonen och kunde konstatera att det rent sömnmässigt var den bästa natten på många, många månader.

År 2009…

Jag måste nog gå tror jag.

Bilderna har Emma tagit. De härstammar från dagarna före den omtalade festen 2006. Det var tider. Ibland, till exempel i dag, kan jag längta tillbaka.