Något av det viktigaste jag har lärt mig i livet är att tillräckligt bra är tillräckligt bra. Perfektionismen har lämnat mig i fred sedan jag gjorde den insikten. Istället kom det in frid i min tillvaro. Jag väljer bort saker som inte är viktiga eller roliga. Jag väljer ibland bort saker som är viktiga och roliga. Jag säger nej. Jag inser att jag inte kan vara bäst på allt och det oftast räcker att var bra. Jag inser att det ibland är helt okej att vara till och med dålig. Jag gör väldigt få saker för att jag måste eller borde och väldigt många saker för att jag vill och vill. Jag känner mig själv och mina möjligheter och mina begränsningar. Jag tycker om mig själv och förlåter mig själv. Jag vet att man inte alltid måste leva upp till hela sin potential men att man mår bra av att göra det ibland och se något av sin egen storhet. För litenheten syns ju så bra ändå. Den behöver vi inte anstränga oss för att se.