Än en gång vill jag spontant bara gömma mig. Ta Fredrik och barnen och fly till skogs. Bosätta oss under en gran och hoppas på det bästa. Det är helt enkelt alldeles för mörkt och tufft i den här världen där vi lever.

Vi minns den fasansfulla våldtäkten med dödlig utgång i Indien. En mardröm i sig. Nu uttalar sig en av våldtäktsmännen och mardrömmen bara fortsätter. Att han kan säga saker som att en flicka är mycket mera ansvarig för en våldtäkt än en pojke. Att han kan säga att hon inte borde ha kämpat emot utan låtit våldtäkten ske. För att lindra skadorna. Att mannens syn på det brott han själv är skyldig till och ansvarig för kan vara så våldsamt felvriden. Att hans syn på en annan människa kan vara så otroligt ful.

Att dokumentärfilmaren sedan säger att det bottnar i en rutten kvinnosyn där kvinnor saknar värde.

Det sägs ibland att feminismen här har gått för långt. Till exempel nu kan jag tänka mig att det kunde sägas. Vi borde vara nöjda nu. Vi lever ju trots allt i ett samhälle där också flickor är välkomna till världen och i ett samhälle där de allra allra flesta är överens om att en våldtäkt är en persons fel. Så sluta gnälla. Nöj er. Tänk på era lidande systrar ute i världen istället. Gör något för dem.

Men jag tror inte på det. Jag tror att kampen här måste fortsätta. Inte för att våra problem här skulle vara större eller ens närapå lika stora som problemen på många andra håll men för att problemen här växer fram ur samma rot. Och på inget sätt hjälper det våra lidande systrar ute i världen att vi nöjer oss med 83% jämställdhet här. Målet måste vara total jämställdhet. Också här. Liksom där. Och på inget sätt är vi mindre förmögna att hjälpa dem som har det ännu värre än vi bara för att vi påvisar de problem som vi själva har.

Jag tänker fortsätta kämpa. Och ibland tjata och ibland gnälla också. För min egen skull. För alla smarta, driftiga kvinnliga studerande jag får umgås med på dagarna och som leder statistiken nu vad gäller framgång men som är medvetna om att de slutar leda senast när de lämnar högskolevärlden. För min dotter. Och för min son. Det är inte en kvinnofråga. Det är människofråga. Precis alla förlorar på ett samhälle som inte är jämställt. Alla förlorar på att en stor grupp människor gör sig mindre än de egentligen är och aldrig blommar ut till sin fulla potential. Alla förlorar. Och alla kan vinna.