Arvid och några kompisar ville gå påskhäxa i år. Jag var lite tveksam. Sådär som de flesta av oss är när elvaåringar vill det.

Men de var benhårda. Orimligt motiverade.

De hade ju inga kort. Så på femton minuter fixade de kort. Typ femtio stycken. Av varierande kvalitet på skalan dåliga kort till riktigt dåliga kort.

Fredrik gick igenom dem och censurerade rätt många. Någon slags kvalitet måste man ändå få kräva. Tycker vi. Här kommer några av de kort som inte höll måttet. Eller verkligen inte höll måttet.

Med de andra korten åkte de iväg. Jag sa tydligt att de måste vara otroligt glada och trevliga i sin attityd.

– Ni har varken utklädningskläder eller ordentliga kort. Charm är det enda ni kan bidra med.

Och flera timmar senare kom de hem. Med vansinniga mängder godis. Det är på något sätt fint. Att människor har överseende med elvaåringar med riktigt dåliga kort. Och charm.

Perioder har ju en tendens att komma och gå. Ibland kommer perioder när syskon är rätt samspelta och ibland går de perioderna och ersätts av orimligt mycket bråk. Ni vet, perioder med lördagar när klockan inte ens är tio och man redan har rett ut åtta konflikter.

Våra minstingar har krockat väldigt mycket på sistone, men jag undrar om den perioden äntligen håller på att gå över. För idag vid frukostbordet satt Arvid och hans goda vän (eller storebror, om vi frågar dem själva) och pratade och jag hörde Arvid säga:

– Hilde är ju lika bra med vänster fot som med höger fot i fotboll.

Han sa det med så mycket stolthet att mitt mammahjärta drabbades av värmeslag.

Jaha? kanske du tänker. Så vadå om hon är tvåfotad?

Men grejen är den… I Arvids värld är ju fotboll det största och bästa och viktigaste en människa kan kunna. Att han vill lyfta fram hennes förmåga med vänster fot säger massor. Det säger faktiskt typ allt.

Att en mer verklighetsförankrad version av komplimangen skulle vara att Hilde är lika dålig med vänster fot som med höger fot säger om möjligt ännu mer.

Jag har hopp om en ny och roligare period runt knuten.

En av mina bästisar har fyllt fyrtio. Hon ser ut som nitton, på ett positivt sätt, men hon är fyrtio.

Jag firade henne med en kolumn i Kyrkpressen. Texten finns här. Det och ännu mer och allt annat är hon värd.

Älskade Emmi, jag är så tacksam och så glad över det vi är och har.

Jag vet inte hur många muminmuggar vi har hemma hos oss. Kanske 70. Kanske 80. Inte för få, kan vi konstatera. Och för en tid sedan flyttade våra första ABC-muggar in i köksskåpet. Så att hela familjen kan dricka te eller varm choklad ur en mugg med den egna bokstaven. (Ja, jag är mycket medveten om att det här inte är något man behöver för att kunna leva ett meningsfullt och lyckligt liv.)

Och nyligen var det dags för tre muggar till. Och de här behövdes nästan. För glädjande ofta är vi ju fler än bara vi fem som ska dricka ur mugg här hemma.

L-muggen är till Ingrids tre bästa vänner. De måste turas om. Tänk att alla tre har namn som börjar på L. Tänk att alla tre är här nu i skrivande stund. Ljudet av deras högljudda prat och skratt är ett av mina bästa ljud.

V-muggen är till Arvids bästa vän. Han som nog är vår mesta gäst. Och numera har vi också en annan ung man här rätt ofta som kan använda samma mugg.

E-muggen är till Hildes bästa vän. Hennes syskon borde faktiskt också få ha muggar här, men det har de redan så länge de går med på att låna av oss andra.

Att mina barn har så fina vänner är något som jag aldrig tar för givet. Det är en ständig källa till tacksamhet. Att de dessutom har vänner som är här så ofta att vi tycker att de borde ha mugg här är också helt fantastiskt fint.

Det är (för) sent en helt vanlig onsdag, men han får ändå se kvällens Champions League-match. Hans glädje är enorm. Sådant här får han ju aldrig göra.

Jag går förbi efter att ha borstat mina tänder och frågar vem han hejar på. Det är egentligen en dum fråga, tänker jag. Det är väl givet att ett passionerat Liverpool-fan måste heja på Real Madrid framom Manchester City.

Jag har fel.

– Jag hejar på City. För de leder ju ligan just nu och om de går långt i CL och måste spela många matcher där så blir de trötta och spelar kanske sämre i ligan, förklarar han och tindrar lyckligt med ögonen.

Snacka om att heja på fel lag av rätt orsak.

För ganska exakt ett år sedan träffade vi vår blivande lilla valp. Vår lilla Marius. Han var så otroligt gullig och liten. Och mörk.

Och nu ser han ut ganska precis så här. Vår lilla Marius. Han är så otroligt gullig och stor. Och ljus.

Mycket kan hända på ett år. Mycket kan bli bra på ett år.

Just nu behöver jag den påminnelsen. Att mycket kan bli bra.

Hilde är onekligen ett barn av sin tid.

– Mamma, kan du köpa en skincare till mig? frågade hon nyligen en dag.

Jag svarade nej. Bestämt nej.

Andra frågor hon haft på sistone? Vad betyder Messias? Vad betyder förneka? Vad betyder förråda?

Hon må visserligen vara ett barn av sin tid, men mellan tvivelaktiga youtubevideor om skin care lyssnar vi också på påskberättelsen.

Vi är ju alla många olika saker. Samtidigt. Och våra olika uppdrag och roller tar så väldigt olika mycket plats i olika tider.

När något av barnen går igenom en tuffare period är jag väldigt mycket mamma. När jag och Fredrik är på övernattningsdejt är jag väldigt mycket fru. När det är studentskrivningstider är jag väldigt mycket lärare.

Hittills det här året har jag varit väldigt mycket vän. Det är fint att få vara väldigt mycket vän. Också om det ibland är tuffa saker som för oss vänner närmare varandra.

Och mitt i allt som den här våren var så hände också det här:

Min gudson och jag fick sitta och sticka tillsammans i min vardagsrumssoffa. Vi pratade lite stickstorlek, lite garn, lite liv.

Han har ett enormt hjärta. Men det säger väl sig självt. Tioåriga pojkar som stickar på fritiden har enorma hjärtan.

När vi för halva hans liv sedan bestämde oss för att flytta från Helsingfors var det mitt jobb och hans mamma som jag hade allra svårast att lämna. Med tanke på det är jag alldeles speciellt lycklig över att det här fick hända. Att han och jag ändå har en relation och ett band. (Eller kanske ett garn då, i just vårt fall.)

(Förlåt det där sista. Det var faktiskt inte roligt.)

Och runt mig faller världen, heter en bok som jag läste för typ tio år sedan. Jag minns inte alls vad den handlar om, men jag minns att jag tyckte om boken och älskade titeln och kände att den nästan handlade om mitt liv.

Ibland förändras ingenting på tio år.

Det har onekligen varit en märklig tid, de här första månaderna av år 2024. Det har varit mycket med döden och mycket med livet och jag har gråtit mycket med fler än en god vän. Jag har känt mig och varit så ofantligt hjälplös.

Men ikväll gick jag kvällspromenad med Marius och himlen såg ut så här:

Och det var bara det. Att det kändes som ett men. Och att jag behövde ett men just nu. Och fick ett. Det var löftesrikt mitt i allt det andra.