När en liten, liten människa sover i ens famn så stannar hela världen. På ett genompositivt sätt. I dag fick jag en sådan stund. En stund av stillastående värld när ena bästisens lilla son lunchsov i min famn.

Och ikväll ska jag få sova på hotell med en annan bästis, bara några kvarter från mitt jobb. Mitt i allt en torsdag.

Livet bjuder på guld ibland.

Min egen sovande Hilde-bebis. Fotad av sin moster Matilda.

Där satt vi tillsammans runt ett lite för högt bord. Vi klippte och klistrade kring 2025, men allra mest talade vi. Samtalen tar aldrig slut, tiden räcker aldrig till. Själv var jag tvungen att åka efter ”bara” fyra timmar och vi var långt ifrån klara.

Jag kände mig så lyckligt lottad. Som alltid när jag är tillsammans med dessa roliga, smarta, öppna, generösa och varma kvinnor. Och lite förundrad över att jag får vara med.

Att få ha människor att skratta, prata och våndas med. Nog är det bland det finaste livet kan ge.

Hon vaknade redan före klockan sex igår på morgonen. Det var liksom lite för spännande. Äntligen skulle hon få ha sitt kompiskalas.

Hela hennes klass var bjuden och hela hennes klass kom. Och varje gång jag mötte hennes blick under kvällen såg jag bara ren glädje. I den gruppen är hon trygg och lycklig. Tänk att den gruppen blev hennes första klass.

Jag befinner mig på mitt livs näst mesta offentliga toalett och ska slänga handdukspappret i roskisen när jag möts av ett graviditetstest. Och jag blir på något sätt drabbad.

Jag har själv tagit en hel del graviditetstest i mina dagar och jag har alltid valt stunden och platsen med omsorg. Jag har velat vara på min tryggaste plats för att ta emot livets bästa nyhet eller en enorm besvikelse. Aldrig någonsin har jag valt en offentlig toalett.

Min livliga fantasi har hunnit skapa rätt många olika scenarier sedan jag slängde bort mitt handdukspapper. Det har varit jublande lycka, oerhörd panik och nattsvart sorg och mycket däremellan. Och det är så märkligt att någon kanske var med om något så omvälvande stort där och då.

För mig var det ju bara en mycket vanlig tisdag.

Jag vet inte om det är genialiskt eller idiotiskt eller något däremellan, men ikväll har jag läst in röstmeddelanden av ordlistorna till några kapitel i Arvids finskbok. Varför? För att han ska kunna spela fotboll i hallen åtminstone stundvis ikväll trots att kvällen egentligen är vikt för morgondagens prov i finska.

Så nu hör vi både bolldunsar och verbformer från hallen ikväll. Nå. Skada lär det väl inte göra.

Ikväll har jag och Ingrid fått fira en helt fantastisk 50-åring. En av mammorna i mammagruppen.

Meira.

När jag blev mamma för snart 17 år sedan trodde jag inte att jag i framtiden skulle få vänner tack vare mitt barn. 

Vi har inte gått på babysim eller musiklek när våra barn var små. Min Ingrid träffade din Lotta på friidrottsplan när de var nästan tonåringar, så vi har känt varandra bara några få år. 

Men det har viktiga år. Händelserika år. Spännande år och ibland svåra år. Att mitt i det få ha ett stöd av tonåringens bästa vänners mammor är oerhört värdefullt. 

Meira, tack för alla gånger du har flätat min dotters hår när jag själv inte har varit på plats på friidrottstävlingen. Tack för alla gånger du har hejat på henne och hoppats på och med henne. För att ditt hjärta har plats också för henne.

Tack för att min dotter alltid är trygg hemma hos er. För att det finns ett hem där hon får vara den hon är och där jag vet att hon alltid har det bra.

Tack för den där friidrottstävlingen där du och jag delade hotellrum några nätter och låg och pratade i flera timmar innan vi somnade. 

Tack för alla djupa, viktiga samtal vi haft på friidrottsläktare runtom i landet. Tack för att du är så klok och öppen och rolig och varmhjärtad och rakryggad. Tack för att du är min vän.

När jag blev mamma för snart 17 år sedan trodde jag inte att jag i framtiden skulle få vänner tack vare mitt barn. Jag är så glad att jag hade fel.

Jag läser för tillfället en bok som egentligen inte är värd min tid. Men när jag insåg det igår hade jag redan gett den nästan 250 sidor och att ha gett en inte så bra bok 250 sidor och sedan inte ens få uppleva tillfredsställelsen ab att ha läst boken… Nej. Det funkar inte för mig.

Så nu har jag ”bara” hundra sidor kvar. Det ska hända mycket här på slutet om boken ska visa sig vara värd det.

Någon gång ska jag bli en sådan som inte envist läser vidare när jag borde sluta. Men det verkar inte vara när jag är 41 som jag blir en sådan.

Suck.

(På bloggens glansdagar skulle jag ha avslutat det här inlägget med att fråga om du uppnått den vishet och mognad som krävs för att avsluta böcker som borde avslutas eller om du är som jag. Och folk skulle ha svarat!!! Tänk!!!

Men om du vill svara så får du mer än gärna.)

Om Hilde själv får välja somnar hon med en förälder bredvid sig i sängen. Jag skulle ha fått spader om någon av de andra hade krävt sådan service som åttaåring, men jag är märkligt okej med att ligga bredvid henne i sängen en stund innan hon somnar.

Det är väl en av välsignelserna med att vara familjens minsting; att föräldrarna vet att inget varar för evigt och därför kan ha frid med det mesta.

Så här ligger jag. Ikväll igen. Lyssnar på Hildes ljudbok. Spelar lite candy crush. Bloggar. Varvar ner och tänker att det här är vila. Läser bloggruppens senaste meddelanden. Hör hur Hildes andning blir tyngre. Tänker att det kommer dagar – de flesta faktiskt – när hon vill somna utan mig. Så de dagar hon vill ha mig här kan jag vara det.

Inget annat jullov har vi vänt på dygn som det här. Folk har inte bara sovit till tio eller elva, nej de har sovit till ett och två. I något skede kändes det okristligt tidigt att lägga sig vid halv ett.

Idag rök plåstret. Om vi säger så.

I begynnelsen av mitt föräldraskap trodde jag på avvänjning från orimlig jullovsdygnsrytm. Nu vet jag att det bara är att be om att jullovets sista dagar ska bestå av idel trötthet och gnäll, och vem vill avsluta så? Nej, hellre får det svida till sedan när plåstret åker av och väckarklockan ringer 7:15.

Vardagen är onekligen tillbaka. Och vid vardag vänjer vi oss snabbt, snabbare än vid något annat.

Han hade träning i torsdags. Och i fredags. I lördags hade han träningsmatch och igår hade han träning. Idag hade han träningsfri dag. Vad han gjorde då? Han var i hall i fem och en halv timme och spelade fotboll med sina kompisar.

Han har fått sitt tredje fotbollslag nu. (Och nej, jag räknar då inte med HIFK där han visserligen hade sina första träningar, men det är en mycket märklig och helt annan berättelse.) Och tänk att han verkar ha fått ännu ett jättefint lag. Det går inte att räkna med, bara att hoppas på.

Är så tacksam.