Jag är en sucker för bra erbjudanden. Inte för vad som helst, men för allt som går under kategorin ”kan vara bra att ha och klarar sig länge i skåpet”.

Det har visat sig vara en rätt omfattande kategori. Så när någon säljer tre Ben&Jerrys för tio euro så bär jag hem minst nio, kanske tolv, paket. Och när någon säljer schampo förmånligt är jag absolut med. Vi hade bott i Kvevlax i drygt tre år när vi första gången köpte schampo som inte var köpt under Helsingforstiden. Strumpbyxor är en annan sak som jag gärna köper. De klarar ju sig förvisso väldigt länge i skåpet, men det finns väl gränser?

Gränser som jag struntar i och passerar. När jag hade garderobsrensning sist slängde jag alla par strumpbyxor med hål och ändå hade jag 37 par svarta strumpbyxor.

Jag behöver säkert någon slags hjälp.

Men… Om krisen kommer och det plötsligt inte går att få tag på kvalitetslass, hårvård och strumpbyxor så vet du vem du kan vända dig till.

Tänk att få sluta en rätt kall februaritisdag med en liten hand i sin egen och de här orden:

-Mamma, jag känner att du är en sådan som jag kan prata om allt med.

Då kan jag säga att min själ mår rätt bra. Då gör det faktiskt ingenting att den här dagen innehöll lite för många lite för olika pusselbitar.

Men det känns onekligen som om det möte som började i dag på morgonen klockan åtta var för tre dagar sedan. Minst.

”Jag vill hitta en man som ser på mej som Fredrik ser på dej!”

sa min vän.

Och jo. Jag förstår vad hon menar. Vi har varit gifta i över tjugo år nu, tillsammans i ännu fler. Och han ser fortfarande på mig som om jag var det bästa och roligaste och vackraste som finns.

Jag är inte den bästa eller roligaste eller vackraste. Tro mig, jag är ytterst medveten om det. Men på något förunderligt och nåderikt sätt får jag ändå vara vara den för honom. Och det är det finaste jag har.

Som jag älskar den mannen.

Yngre versioner av oss. Fotade av fantastiska Maria Hedengren.

Och så kom kvällen när jag såg Hilde spela twister med en av sina bästa vänner. Det var fint att se dem skratta och ha roligt. Men allra finast var att få se hur totalt odramatiskt och självklart det var för Hilde att be kompisen om hjälp med att veta vad som var röd, blå, gul och grön på spelplanen. Efter en liten stund behövde hon inte ens fråga, det var så odramatiskt och självklart för kompisen att visa.

De där stunderna när jag ser hur fint hon får ihop sitt liv och sin vardag är mina bästa stunder.

Han är hennes stora hjälte. Fortsättningsvis. Men numera består hjältemodet främst i att han är så otrooooooligt gullig.

-Titta, han har yllesockor! Har du någonsin sett något så gulligt?

-Åh, titta när han gungar så där på foten! Så gulligt!

-Han gäspar och är trött, alltså det är så gulligt!

Jag säger bara en sak: ingen i mitt liv har någonsin tittat på mig som Hilde Kass tittar på sin far.

Jag är inte bitter.

Tror jag.

Skulle han vara bitter skulle bitter vara the new gulligt.

Så tittade vi på henne när hon var alldeles ny.

Sedan i måndags lever jag ett annorlunda liv. Arbetsbördan är onekligen ojämn läsåret 2024-2025 och efter en höst som flåsade mig i nacken konstant kommer nu en period med mindre av nästan allt.

Jag inledde min lugnare period med ett par dagar hos min äldsta yngre syster och hennes familj. Fick under två dygn så mycket av det jag så ofta längtar efter; egentid, systertid, tystnadstid, lästid, promenadtid, svågertid och systerdottertid. Till och med Mostertid.

Vilken drömstart.

Sedan kom jag hem till en hund som väckte oss tre gånger i natt för att bitvis spy upp sin husses klockarmband.

Nåja.

Jag hoppas att den här tiden får bli en tid av mer tid. Mer marginaler. Så att man orkar med en dag trots att man torkat hundspy på natten.

Jag älskar teater. Älskar. Är därför på gränsen till okritisk och gillar faktiskt det mesta jag ser. Men jag är gärna rätt okritisk och tänker att det finns mer att älska för den som tolkar generöst.

Men också om jag hade varit kritisk eller överkritisk hade jag älskat det jag såg i dag. Katrina på Wasa teater är en av mitt livs mäktigaste teaterupplevelser någonsin.

Jag var helt golvad efteråt. Ville inte riktigt säga något. Kunde kanske inte riktigt. Musiken var magisk, berättargreppet makalöst och skådespelar- och musikerinsatserna helt brutalt bra. Jag minns när jag och Emma för ett halv liv sedan sommarjobbade tillsammans på Halpa halli i Jakobstad. Jag var en glad amatörskådespelare som spelade sommarteater i Purmo på kvällarna, hon var en talang på väg mot en proffskarriär. Att få se henne ge allt på scen i dag var helt fantastiskt.

Jag gick och grät för mig själv längs Kyrkoesplanaden på väg till bilen. För att livet är så stort och så starkt och så skört. Samtidigt. För att kärleken på riktigt övervinner allt och för att vi kan välja så få av våra omständigheter men så mycket av hur vi hanterar dem. För att allt som andas hopp och tacksamhet är precis vad vår värld behöver.

-Mamma, ska jag berätta en sak jag har lärt mig om Gud?

-Absolut!

-Att någon sa, jag tror det var Jesus, att man ska förlåta sjuttiosju gånger.

-Mmmm, det är många gånger.

-Och ska jag också berätta en sak jag har lärt mig om rävar? De är släkt med hundar som Marius och vargar.

Min höst var som tidigare konstaterat fantastiskt fin men fantastiskt intensiv. Det känns som om den här vårterminen redan har bjudit på fler vilsamma vardagskvällar än hela höstterminen gjorde. Och att hinna – verkligen hinna – prata med Hilde om Gud och o rävar hör till det bästa med just de kvällarna. Vi har också kört några Just dance-låtar tillsammans och så har hon visat och haft mig och Fredrik att testa några av rörelserna hon lärt sig på akrobatiken.

Och mest av allt har vi ändå varit och vilat. Och det är så oerhört viktigt att göra ibland.

För jättemånga år sedan satt jag på middag med min gamla skolas abiturienter när några av dem framförde en självskriven rap. En textrad handlade om att ha ”lika mycket swag som Amanda Audas-Kass”.

Jag minns att jag inte förstod. Alls. Var det här en komplimang eller en förolämpning?

För några veckor sedan hände det igen. I en kahoot på skolans veckosamling ersattes mitt namn med ”slay queen”. Och då var det igen så att jag inte förstod. Alls. Var det här en komplimang eller en förolämpning?

Jag har googlat. Båda gångerna. Tycker det är lite svårt att avgöra, men jag tolkar generöst och tänker komplimang. Det skulle vara så out of character för både mina gamla och nya studerande att förolämpa på det sättet.

Att ha mitt jobb är uppenbarligen att ibland bli kallad sådant man inte förstår. Alls. Men mest är det att ha världens bästa jobb.

Får Janne Grönroos inspirera till läsning? Trots att han läste bara fyra böcker förra året? Svar: ja. Naturligtvis får han det.

Men är det smart att ha Janne Grönroos att inspirera till läsning? Trots att han läste bara fyra böcker förra året?

Svar: ja. Naturligtvis är det det.

Alla som med någon slags ärlighet och självrespekt i behåll vill inspirera till läsning ska naturligtvis vara med och göra just det. Vi har absolut inte råd att vara petiga här.

Den här veckan har vi fått höra om att universitetsstuderande inte längre orkar läsa sin kurslitteratur och om att svenskspråkiga pojkar i årskurs sex har (ännu) svagare kunskaper i modersmål än de finskspråkiga. Läsningen är otvivelaktigt i kris. Har varit det redan länge.

Och när det är kris har vi absolut inte råd att vara petiga. När det är kris är alla med och bidrar med det de vill och kan och har och vi tittar inte surt på dem som öser vatten med en mindre hink på elden. Vi är glada över alla som orkar vara med och försöka släcka eld.

Det var en gång en tid i mitt liv när jag jobbade med och för läsning på heltid i tre år. Jag har stirrat krisen i vitögat. Jag ser tecken på krisen varje dag i mitt klassrum.

Men jag ger inte upp. I samma klassrum fortsätter jag varje dag försöka ösa vatten. Och jag är ofantligt tacksam för Janne Grönroos och alla andra som öser vatten där de står.

Bild från när jag var finlandssvensk läsambassadör.