Och plötsligt fick jag en helt oväntad och oförtjänt fredagsgåva. Jag fick nästan en timme i vårt stökiga kök med Ingrid och hennes tre bästa kompisar. Vi pratade och skrattade mycket och skvallrade lite och jag kände att jag fick precis allt jag behövde.

Jag är så otroligt glad att hon har dem och jag är så otroligt glad att jag får vara med på ett litet litet (alltså verkligen oerhört litet) hörn ibland.

Sedan åkte de iväg. Själva. Bara de fyra. I två bilar. I dagarna har två av dem nämligen fyllt sjutton och blivit med körkort och deras värld har onekligen blivit ännu större och mera deras egen. Igen.

Hilde och jag vinkade av dem på gården när de körde iväg. Och jag tänkte att min värld på något sätt också blir ännu större nu. Det sägs ju ibland att du lever med hjärtat utanför kroppen när du är förälder och den del av mitt hjärta som är hon rör sig i större cirklar hela tiden. Det är precis som det ska vara och jag är så glad att det är så, men som jag kan älska en timme när jag få ha henne och hennes bästa nära för en stund.

Också då var hjärtat utanför. Men närmare.

Det började med att hon hela halva tiden pratade om att hennes pappa är så gullig. Sedan blev han SÅ gullig.

Sedan blev han för gullig.

Sedan blev han FÖR gullig.

Och plötsligt gick det att komma in i ett rum, kasta en blick på honom och utropa FÖR. Och alla här hemma fattade vad hon menade.

FÖR blev sedan förisen och nu kallas han rätt ofta bara fören. Pappan i vår familj.

Är det här ett exempel på ett sluttande plan eller ett uppåtgående? Jag vet liksom inte riktigt.

Men jag vet att just det här är att vara familj. Att ha de där superviktiga sakerna och orden som är bara våra och som knyter ihop oss med varandra.

Algoritmerna i mitt flöde har fler än en gång lett mig till en video där en person i min ålder besvarar frågan om var vi i fyrtioårsåldern hänger med att säga att vi hänger i bilen.

Nå, inte hänger vi väl ändå i bilen, har jag tänkt någon kväll med rätt modest bilande.

Och så kommer kvällar som den här. När vi sätter oss i bilen halv sju för att hämta Arvid och hans kompisar från träningen och köra dem till en match de vill se. Sedan hämtar vi Ingrid från hennes träning och kör hem henne och sedan åker vi iväg igen för att hämta hem Arvid och kompisarna. Och klockan är på riktigt nästan nio när vi är hemma igen.

Två och en halv timme i bilen. Nästan så man borde mantalsskriva sig på riksåttan.

Jag klagar inte. Det här tillhör undantagen. Och i någon mån är det ju en gåva att ens barn vill saker och har människor att vilja saker med.

Bil-selfie. Från en annan gång när mössa behövdes och vägtimmarna var färre.

Jag fick en fråga. Kunde jag tänka mig att bli ordförande för modersmålslärarföreningen? Jag kände mig för liten och för otillräcklig men jag tackade ändå ja efter att ha funderat länge och väl.

I snart två år har jag haft det uppdraget. Och det är bland de största skor jag går i. Ofta får jag lära mig nya saker och befinna mig i utkanten av min bekvämlighetszon. Ofta känner jag mig för liten och för otillräcklig.

Men så tittar jag på dem, på styrelsemedlemmarna, och inser att de är så väldigt tillräckliga. En styrelse som den här har råd med en ordförande som jag. Tillsammans fixar vi det här.

Jag har ju aldrig trivts i för små skor, så det är egentligen rätt typiskt mig att kliva in i sådana som är svåra att fylla. Det är väl därför jag studerar nu. Igen. Därför jag hela tiden vill också det jag inte ännu kan.

Nästan alltid möts vi på distans. En gång om året möts vi på riktigt, i år var det i går. Då pratar och skrattar vi i timmar. Tänk att få fylla skor med ett sådant gäng.

Tre blogginlägg har jag skrivit i april. Och egentligen känns det helt rimligt, för det är väl tre dagar sedan april började?

Jag har sagt det många gånger och tänkt det ännu fler; det här har varit mitt livs kortaste och snabbaste år. Och mitt år pågår ju från augusti till maj.

Det här har jag inte sagt men nog tänkt; det har varit ett av mitt livs bästa år också. Roligt, givande, meningsfullt och utmanande. Så där som jag allra helst vill ha det.

Den här veckan var kort som en förmiddag. Men en förmiddag som innehöll nästan allt och då kommet helgen onekligen lätt lämpligt redan vid lunch.

Ikväll har jag myst med Hilde och Masked singer. Att välja och tycka sig hinna se på ett halvbra tv-program för att en helljuvlig dotter önskar ens sällskap = ledighet för mig.

Det har som sagt gått rätt snabbt och snurrat lite väl hårt. Men inte något enda skulle jag välja bort.

Det ryktas på byn att det är internationella syskondagen i dag. Jag har ju tre helt fantastiskt fina systrar. Egentligen är det orimligt att bo ens en timme ifrån dem, att inte ha en enda av dem i samma land är mer än man borde behöva klara av. Var än de är så är jag ofantligt glad och tacksam och stolt över dem.

I går var inte min dag. Det blev dåligt på grund av en egentligen ganska liten sak som blev stor för att jag är den jag är. Och i dag präglades också rätt länge av det.

Men så läste jag nyheten om att två flickor födda 2008 dog i en bilolycka sent i går. Och ibland gör perspektiv att en liten sak som blev stor kan bli liten igen.

Min Ingrid är ju född 2008. Och när jag och Fredrik körde henne och två av bästisarna, också födda 2008, till en kompis i kväll var jag smärtsamt medveten om att några andra föräldrars liv förändrades för alltid i går.

Att de här flickorna dessutom gick i en finlandssvensk gymnasieskola gjorde att det kom ännu närmare. Jag har ju själv 26 ”egna” studerande födda 2008 i år. Att förlora en studerande är varje lärares stora mardröm.

Livet. Det finns inget skörare. Det finns inget större.



Det sägs ju ibland att förundran är något som blir mindre med åren. Men jag undrar nog.

Varje dag – ja varje – sedan slutet av januari har jag förundrats över ljuset. Först över att det var ljust när jag åkte hem från jobbet, sedan över att det var ljust också när jag åkte till jobbet och sedan vi bytte till sommartid tar vi Marius alla tre dagliga promenader i något slags dagsljus. Det är liksom nästan ljust för det mesta nu och min förundran är enorm.

Det är nästan – ja nästan – värt mörkret. Att få vara så här förundrad över ljuset nu.

-Har ni märkt en sak med pappa?

Vi spetsar alla våra öron. Hilde tenderar nämligen göra goda spaningar.

-När man säger något till pappa så är han ju mest så där lugn och ”hmmm” eller ”mmm” , men när man säger något om tandborstning eller tandställning eller glasögon är han genast så där ”Va? Vad sa du?”

Och så gör hon en lika klockren som kärleksfull imitation av hur hennes far går från dvala till beredskap på 0,2 sekunder.

Hon har alltså helt rätt. Sällan är han så alert som när det gäller vård av tänder och synfel. Och vad gäller Hilde själv kan vi konstatera att vissa saker går alldeles utmärkt att se också med bristande syn.

En gammal goding på två goda.

Alltså. Vilken. Kväll. Jag skrattade och grät och det mesta däremellan. Hur kunde vi få just den här gåvan just den här märkliga vårvintern 2025?

När vi i framtiden slår upp ”värd all framgång” i ordböcker kommer vi antagligen att få fram KAJ som definition.