Den riktigt engagerade (typ min mamma) minns kanske ett sommarinlägg om en vår som verkligen inte var löpningens vår på grund av skador och krångliga vrister. Det fanns hopp i det inlägget, skrivet när jag just hade kunnat springa första gången igen efter en lång paus.

Det hoppet blev kortvarigt. Dagen därpå blev jag förkyld och nu pratar vi en förkylning som innebar en hosta på helt annan nivå än jag hostat tidigare. När jag efter sex veckor fortfarande hostade så att främmande människor tittade skeptiskt och så att jag ibland började spy sökte jag hjälp (har alltså hängt brutalt mycket hos hälsovården i år!) och ägnade några veckor åt astmautredning.

Men. För några veckor sedan slutade jag hosta och jag ville bara springa igen. Så jag började. Väldigt kort och väldigt långsamt. Sorgligt långt från där jag en gång var men lyckligt springande igen.

-Hejdå mamma, jag älskar dig!

Och så går hon och ytterdörren smäller efter henne. Det är ljuv musik i mina öron. För hennes värld har blivit större.

Vi har ju inte kunnat vara lika frihetsuppmuntrande som med de andra barnen. Synskadan kommer med det priset. Så därför är det så stort när hon vågar och vill all den frihet och självständighet hon får.

Med modershjärtat i halsgropen låter jag henne erövra delar av världen och livet. För alternativet är så mycket sämre.

Ovanligt smärtfritt var det i år att lämna sommaren bakom och gå mot höst. För nej, i min bok finns ingen sommar kvar när läsåret väl börjat. Jag må kunna ha bara ben fortfarande och jag må ha simmat i havet ännu i lördags, men eftersom jag lever enligt devisen att sommar inte är ett väder utan ett state of mind så tar sommaren slut när skolan börjar.

Sommaren 2025 var en av de bättre. Visst fanns det skav och sorger, men det fanns mycket som var väldigt rätt. Allt riktigt viktigt fanns där och då är det onekligen ganska lätt att andas och leva.

Det kunde ju tänkas vara svårare att gå vidare från en sådan sommar, men det är på många sätt lättare. När man känner att sommaren var det som man hoppades att sommaren skulle så är man redo när hösten knackar på. Vemodet och melankolin viskar inte lika högt.

Samtidigt… Somrar är sällan så magiska som man tror i mars när man anar ljuset och vågar börja längta. Det finns stunder som är nästan överjordiskt vackra, men hjälp vad det finns många andra stunder också.

Det är i dag exakt 21 år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja. Och det var ju förra året vi firade och bjöd in vänner till fest, men också det här känns lite stort. För jag är 42 nu och det betyder att jag och Fredrik har varit gifta halva mitt liv.

Tänk om jag hade vetat då att ett helt halvt liv kunde bli så bra. Jag vet ju att jag hoppades, men jag kunde ju inte veta hur mycket glädje, trygghet och kärlek det skulle bli.

Vi är det bästa jag har. Jag älskar oss.

Lite började jag jobba förra veckan. Ännu mer började jag jobba i dag. I morgon tar jag ett jobbsteg till och på torsdag det verkligt stora.

Jag älskar mitt jobb men jag har ärligt talat aldrig älskat att börja jobba igen efter sommaren. Eller egentligen har det gått bra när jag väl fått börja jobba, men dagarna innan brukar vara rätt sega.

Men inte i år. I år älskar jag faktiskt att börja jobba igen. Åtminstone lite. Jag har hunnit börja längta efter många av de saker jag tycker så mycket om med mitt jobb. Det är fint att få känna så.

I morgon kommer väckarklockan att ringa nästan orimligt tidigt för första gången på länge. Fråga mig på nytt då.

Om jag lät håret virvla fritt sommaren 2025? Nästan alltid.

Den ena på bilden har i dag simmat 50 meter i simskolan. Den andra är på bilden det närmaste hon kommit en simtur hittills i år.

Jag vet att 50 meter kan vara lite eller inget i någons bok, men i hennes och vår är det enormt stort. Så väldigt många rörelsedörrar är stängda eller ytterst svåröppnade för den som inte ser på samma sätt som vi andra. Så vi firar och gläds!

(Jag skulle antagligen behöva säga något om min lippis här också, men jag vill inte stjäla ens en gnutta av Hildes simthunder så det får vara.)

I dag har jag fått fylla 42 år. Tänk! Det är stort att få leva och varje år är på riktigt en gåva.

Jag har firat med egen familj, föräldrar och 3/5 av systerns familj. Med presenter och sång. Jag har fått oförtjänt många och oförtjänt fina hälsningar under hela dagen. Hjälp, så det värmer hjärtat att människor mins en. Det är lätt att känna sig älskad en sådan här dag.

Tack.

Dagens mest otippade: i går återupptog jag plötsligt förra årets stickprojekt och nu har jag stickat jag en och en halv ärm och har således inlett mitt fyrtiotredje levnadsår med att dag ett bli klar med en tröja. Det trodde jag inte i går.

När jag i tiderna tackade ja till att bli en av lagledarna i Arvids fotbollslag var det ett nästan förnuftsvidrigt beslut. Det fanns typ inte ett enda rationellt argument för att säga ja och ändå var det just det jag sa.

Tyngst vägde Arvid själv. Jag frågade honom, och fick det att låta helt hypotetiskt, hur det skulle vara om jag skulle vara lagledare i hans lag.

-Det skulle vara så najs! utbrast han utan ens en halv hundradels eftertanke.

Och vem kan säga nej då?

Så nu är jag med. Och på cup för en vecka sedan kom en av pojkarna i laget fram till mig när jag stod och hejade och peppade lungorna ur mig under en match.

-Du borde få en mikrofon, sa han.

-Men jag hörs väl nog? frågade jag.

-Jo, men jag vill höra bättre, sa han.

Och vad betyder väl förnuft och rationalitet när en 13-årig pojke vill höra en bättre när han spelar match?

Absolut ingenting.

För på dagen femton år sedan var jag ledare på mitt livs kanske allra bästa konfirmationsläger. Det lägret var bäst för att det gav mig ett fantastiskt fint gäng tonårstjejer som sedan samlades regelbundet hemma hos oss under ett par års tid.

I går gifte sig en av dem och jag fick vara med. Hon är i dag en generös, klok, stark och lojal människa som dessutom är sjukt snygg och rolig och har ett enormt hjärta. Att jag fortfarande får finnas med på ett hörn i hennes liv är värdefullt för mig.

Mittemot mig på bröllopsmiddagen satt en annan gammal konfirmand som idag är en god vän. Och snett mittemot en tredje gammal konfirmand och bredvid mig hennes sambo och pappan till hennes lilla barn som jag också fick träffa. Tänk att jag har känt dem alla i halva deras liv och att vi fortfarande håller kontakten.

Under gårdagen fick jag dessutom återse många andra från den gamla tjejgruppen, också sådana som jag inte sett alls på typ tio år. Jag fick träffa deras män och sambor och fick se bilder på deras bebisar och jag fick prata med dem nu som vuxna. Och jag insåg att de alla har blivit så otroligt bra! Inte är jag förvånad, det anade jag ju redan när de var femton, men det var fint att få träffa dem nu som trettioåringar och verkligen se det med egna ögon.

Jag vet att jag har sagt det förr men det är så väldigt sant och i dag kanske ännu mer än vanligt; inte en enda av de tusentals timmar jag har satsat på att bygga relationer till tonåringar ångrar jag.

Jag och två av de underbara jag fick hänga med i går. Den här bilden är tagen för åtta år sedan och då redan tyckte vi att vi hade känt varandra länge. Ha! Vi hade ju ingen aning. Jag är glad att vi inte hade det.

Tänk att man kan vara en helt fantastisk fotbollsspelare, 28 år ung, nygift och trebarnspappa och plötsligt dö i en bilolycka. Fotbollsvärlden sörjer. Världen sörjer.

Det krockar så hårt när någon som lever det liv som miljontals andra människor bara drömmer om plötsligt inte lever alls.

Det blir en brutal påminnelse om att ingen av oss någonsin går säker. Det finns inga garantier. Livet är så stort och så skört. I dag är på riktigt det enda vi har.

Men vi som lever nu har ju faktiskt i dag. Den här riktigt regniga julidagen när stormen Ulla kom på oinbjudet besök och fotbollsvärlden i Vasa förberedde sig inför helgens cup. Den dagen fick vi.

Tack.

Jota. Dig minns vi.