Den. Här. Veckan.

Så inledde jag det blogginlägg jag skrev för en vecka sedan. Idag kunde jag inleda med:

De. Här. Veckorna.

För sanningen är nog att de tre senaste veckorna – de tre första med lilla Marius – har varit lite för galna. På tre veckor har vi klämt in en ny valp, ett varv covid, skolavslutning, att jag slutat på ett älskat jobb, att två i familjen varit på konfirmationsläger en vecka, typ sju fotbollsmatcher, två friidrottstävlingar, två intervjuer, en fotbollsskola, en födelsedag i familjen och idag avslutade vi med en konfirmationsfest.

Allt det där ryms egentligen inte på tre veckor. Men ibland måste också sådant som inte går gå. Och bara det inte blir för ofta så går det.

Jag ska skriva mer om den här dagen senare, men just nu bjuder jag i trötthet och enkelhet på vårt första familjefoto med Marius. Som syster Matilda tagit. Tänk att vi är så här många nu.

Hon var lite skeptisk först. Ville hon ställa upp och berätta om sin synskada? Hon som på många sätt helst bara vill glömma den? Men så pratade vi lite om hur viktigt det är att människor får veta mera och om hur få det är som kan berätta just det här. Hilde var med.

Igår publicerades artikeln om Hilde, läsning och synskada på Lärorikt, en sajt för alla oss som är intresserade av pedagogik och lärande. Jag tycker om sajten och är en trogen besökare och nyhetsbrevsprenumerant. Jag tycker också om artikeln om Hilde. Den fångar hennes synskada på ett fint sätt, men framför allt fångar den henne på ett fint sätt. Vår ljuvliga lilla Hild.

Via länken nedan kan du läsa artikeln.

Läsningen går som en dans för Hilde trots medfödd synskada

För femton år sedan blev världen ny. Jag blev mamma till Ingrid Birgitta Maria. I och med den dagen blev allt annorlunda.

Att få vara hennes mamma är det viktigaste, roligaste och svåraste uppdrag jag har. Det är svårt när hon ibland är så vansinnigt olik mig själv och det är minst lika svårt när hon andra gånger är så vansinnigt lik mig. Men det är alltid stort och givande och det blir faktiskt roligare hela tiden.

Hon är redan nu bättre än mig på många saker. Hon räknar bättre, sminkar sig snyggare och springer 100 meter mycket snabbare. Men nästan varje dag ser jag bevis på att hon nog behöver mig rätt mycket fortfarande. Också de dagar då hon själv kanske inte ser det.

Jag älskar henne så galet mycket. Denna målmedvetna, viljestarka och festliga typ. Grattis på en av dina största födelsedagar hittills, finaste Ingrid. Elämäni nainen, kallade jag henne ofta de första åren. Och visst är det fortfarande hon.

En pojke talar med sin lilla hund.

– Jag älskar dig mest av allt. Jag skulle önska att du var min alldeles egen.

Mycket av det fina med Marius kunde jag föreställa mig. Bandet mellan de här två hör till det fina jag inte hade en aning om.

Den. Här. Veckan.

Redan i onsdags googlade jag frasen ”hur kan man förhindra att man börjar gråta?” och förundrades över att så få andra verkar bära på den frågan. Men då redan hade jag hunnit gråta mer i fler sammanhang än (till och med) jag var bekväm med och jag fasade för lördagen. Att lämna platser och människor som jag tycker om är inte min grej.

Så kom lördagen och jag trodde jag var beredd. Det var jag inte. Jag överraskades för det första av att gråten hölls på en så rimlig nivå – det är trots allt bara de som är döda på insidan som kan se musiklinjens studenter sjunga Vem kan segla förutan vind utan att fälla tårar.

Men mest överraskades jag av mina studerande. När jag kom ut från dimissionen stod de där. Stora grupper av de studerande som känts mest som mina under det här året, de som började skolan samtidigt som jag. Jag fick bada i deras jättefina ord och i kramar och i blommor och choklad och kort och presentkort. Många av dem grät när vi sa hejdå. Och jag vet att det är mycket känslor i luften när skolåret tar slut, men om ens en bråkdel av allt de sa var sant… Då ska jag nog våga kasta de kryckor som mitt självförtroende tagit sig fram på sedan förra våren.

Jag fick ge den här skolan och de här unga människorna ett år. Jag hade ju tänkt hålla tillbaka lite, men jag gav dem precis allt jag kunde ge. Och de tog emot det och det är väl därför det blev rätt fint.

Jag har fått så löjligt mycket kärlek de här senaste dagarna. Jag förtjänar kanske just den där bråkdelen, men den är jag stolt över.

Vilket år det har varit! Tänk att just jag fick vara just deras lärare!

Älskar att de skriver Framtiden är din. Den är ju SÅ mycket mer deras. Men den är faktiskt lite grann min också. Nu först ska jag vila, men sedan ska jag hoppa in i min framtid och ge precis allt jag kan ge till mina nya studerande.

Jag minns första gången det nämndes att Hilde borde få en assistent. Jag tyckte det kändes jobbigt. Jag. Som alla år som lärare har förundrats över sådana föräldrar som inte bara tar emot all den hjälp som erbjöds deras barn. Nu satt jag själv där som förälder och tyckte det kändes jobbigt att tänka sig en tillvaro med assistent. Inte för att jag inte unnar Hilde all tänkbar hjälp, men för att hennes behov av hjälp och hennes utmaningar blev så smärtsamt konkreta när ordet assistent lades fram.

Redan första gången vi träffade den person som skulle bli Hildes assistent visste vi att det skulle bli bra. Det skulle du också ha vetat, så fantastisk är hon. Men vi kunde aldrig gissa hur bra det skulle bli.

I Hildes förskola går drygt sextio barn. Att som synskadad i det myllret ha en person som har koll på just dig är värt massor. Att ha en trygg punkt i tillvaron. En hand att hålla i, ett namn att ropa på. Hilde har älskat sin assistent från första stund. De har ett så fint och så starkt band. Hon är Hildes, liksom.

För några veckor sedan grät jag när jag läste det jättefina utlåtande om Hilde som assistenten skrivit inför övergången mellan förskola och skola. Idag grät jag när jag läste det lika fina kort som assistenten gav till Hilde som tack för året. Tillsammans med en present som visade exakt hur bra hon känner vår Hilde. Oklart om vi eller Hilde själv hade prickat lika rätt.

Och ikväll storgrät Hilde när hon insåg att imorgon är deras sista dag tillsammans. Jag stålsätter mig redan inför deras avsked, trots att jag vet att jag inte kommer att ha en chans. Om vi med chans menar förmågan att hantera det tårfritt. Å andra sidan; är inte tårlösa avsked de allra sorgligaste avskeden?

En kärleksfull, lugn, trygg, varm och lyhörd assistent som Hildes är guld värd. Hon har betytt så mycket för Hilde och därmed för oss alla under det här året.

På sistone har assistenters och skolgångshandledares arbetsvillkor diskuterats mycket. Med rätta. De är ju helt orimliga. Jag tänker på alla de (vi!) familjer som behöver den där extra hjälpen och jag tänker på den otrygghet och osäkerhet som blir konsekvensen för dem (oss!) av att arbetsvillkoren är just otrygga och osäkra för dem. Må det ske en förändring och en förbättring. För Hildes helt fantastiska assistent och alla andra fantastiska.

Hur går det med valpen? frågar många.

Svaret just nu? Att jag inte riktigt vet. Jag tror att det går bra med valpen, men i övrigt går det lite sisådär. Fyra av fem människor i familjen har varit sjuka under den dryga vecka vi fått ha Marius hos oss, vi vuxna var i sämst skick. Och om du någon gång kan välja när du blir sjuk skulle jag absolut inte rekommendera att bli sjuk samma vecka som en liten valp flyttar in. Speciellt inte om du ska dra med dig din livskamrat i träsket. Det är utmanande nog att i friskt läge gå ut varje timme och tålmodigt invänta en mer eller mindre ovillig kissare. Att göra det med feber och hosta och halsont… Nja. Zero out of ten, would not recommend att kombinera valp och sjukdom.

Men jag tänker mig att det bara kan bli bättre och lättare nu.

(Och det hoppas jag verkligen att jag inte hånskrattar åt om en vecka, men det finns dessvärre en lätt överhängande risk för det. Var vecka med sitt, om vi säger så.)

Även om det ärligt talat har funnits stunder då jag mycket hellre hade legat och ägnat mig åt självömkan på heltid istället för att hålla en valp vid liv och vårt golv ens stundvis kissfritt så är han ren ljuvlighet. Glad och livlig och överjordiskt gullig och så tycker han så jättemycket om oss. Att få sväva mellan febersömn och vaket tillstånd med Marius tätt intill är på alla sätt mysigare än att sväva där ensam.

Men med det sagt – jag ser jättegärna att jag själv och resten av människoflocken får vara friska resten av valptiden. Tack på förhand!

Jag och Marius idag.

Du kanske tror att det var en helt vanlig söndag igår. Det var det inte. Det var nämligen igår som Roberto Firmino spelade sin sista match i Liverpool.

Och vi visste det. Verkligen. Om vi säger så.

Arvid har varit i stor sorg redan länge, men de senaste veckorna har sorgen intensifierats. Han har tittat på klipp på nätet som spär på sorgen, han har gråtit inland och andra gånger har han varit arg.

– Han har ju spelat i Liverpool hela tiden som jag har hejat på dem. Han har varit där sedan jag var tre, har han förklarat.

– Om Klopp inte har Firmono i öppningselvan i hans sista match så slår jag honom, har han också deklarerat.

Och så var dagen plötsligt bara här. Den som han fasat för. Och stackars Arvid fick feber och somnade mitt i Firminos sista match.

Jag hann tänka att det kanske var lika bra, att det kanske var en alldeles unik form av nåd.

För själv grät jag ju efter matchen. Jag som inte ens med säkerhet skulle känna igen Firmino om han kom emot mig på gatan, vilket i och för sig är ytterst osannolikt här i Kvevlax. Men grät gjorde jag ändå. Vi är lika varandra på det sättet, jag och min Arvid. Vi känner stort och mycket. Går in med hela hjärtat. Och kunde tillbringa en hel vecka i sträck åt att kolla på videoklipp där människor hyllas av andra människor. Vissa ser kanske känsligheten som en svaghet, jag har landat i att det är en styrka. Och jag hoppas innerligt att jag kan hjälpa honom landa i samma sak.

Det kan hända att jag har varit mer irriterad på Hilde den här senaste veckan än under resten av hennes liv sammanlagt. Valplivet framkallar inte bara hennes bästa sidor, om vi säger så. Inte bara mina bästa heller, om vi fortsätter så.

Men. Att se vår minsting och vår hund tillsammans är härligt. De har en helt egen relation. Han och hon som inte längre är minst.

Också andra saker har han ändrat på.

– Marius är också färgblind, han har berättat det för mig. Så nu är jag inte mera den enda färgblinda i familjen, förklarade hon.

Tänk det. Att inte längre vara minst. Och att inte längre vara ensam om sin färgblindhet. Det är stort.

Igår satt de och skrev prov, jag satt och övervakade. Och jag tittade lite på dem. Ingen av dem visste jag ens att fanns för ett år sedan, nu har jag haft de flesta av dem i hälften av deras obligatoriska modersmålsmoduler i gymnasiet. Jag har fått lära känna dem, jag har fått läsa deras texter och ta del av deras tankar. Jag har fått skratta med dem och jag har fått prata med dem och jag förhoppningsvis fått ge någon av dem något av värde.

Jag har fått så mycket under det här läsåret. Vilken sann gåva det har varit för mig att få vara just här just nu.

Och medan de skrev vidare på sina prov började jag ladda ner powerpointar och andra filer med material och sparade dem i moln som jag kommer åt också efter 31 juli. För en dramatisk själ som min kändes det lite stort.

De säger att det bara är en vecka kvar nu. De får det att låta som en bra sak.

Jag är inte riktigt där. Jag är inte riktigt redo. Och jag kommer nog inte att hinna bli. Att jobba som gymnasielärare är att varje vår säga hejdå till de studerande du har lärt känna allra bäst. Det säger de inget om på lärarutbildningen. Att jobba som gymnasielärare ett enda år i en skola är att den våren säga hejdå till precis alla. Det säger ingen något om.

Det blir bra. Det är bra. Det har bara varit så bra.