Igår hade jag kompiskalas. Jag tyckte man kan ha ett sådant när man fyller 40. Arvid tyckte inte, han var väldigt provocerad av att inte vara bjuden. Jag hörsammade inte hans provocerade läge utan samlade några viktiga kvinnor i mitt liv för att ge dem det finaste jag kan ge dem – varandra.

Jag hade höga förväntningar på kvällen. Och den blev allt det och så mycket mer och så mycket bättre. Ni vet hur det ibland sägs att många människor aldrig får höra de där fina orden om sig själva för att de sägs först på ens begravning? Jag fick höra dem igår. Jag har fått läsa dem på kort idag. Och jag hoppas innerligt att de där orden blir kvar i mitt hjärta och att jag vågar tro på dem också när jag känner mig som sämst och minst och mest otillräcklig.

De senaste åren har gjort något med mig. Jag känner mig skörare och mindre självklar. Att mitt i det få en kväll som igår är helande. Det är som att få allt.

Jag tror bestämt att jag är rikast i världen. Tack till er, älskade vänner, för en kväll att leva på.

Om jag skulle ha vetat att det skulle bli en spontan fotografering på strändernas strand så hade jag antagligen sminkat mig. Och då hade jag antagligen varit snyggare på de bilder som nu finns. Men jag är faktiskt glad att jag inte visste. Jag är glad att det finns fantastiskt fina bilder på hur jag verkligen såg ut när jag blev fyrtio. Min nakna om än påklädda sanning. (Visserligen har jag plattat håret, men å andra sidan hade jag inte tvättat det på flera dagar. Jag behöver ännu mer självdistans än jag har nu för att kunna skriva ut exakt hur många. Något måste sparas till femtio.)

Jag vet att jag rent objektivt sett peakade i skönhet för läääänge sedan. Glansdagarna är verkligen förbi. Och jag vet att foundation och mascara och puder ger lite mer av den förlorade glansen och att bristen på dessa syns. Men jag vet också att jag ser en hyfsat vacker kvinna på bilderna. Jag känner mig vackrare nu än jag gjorde när jag var vackrare. Och det är alla gånger bättre och roligare att känna sig vacker än att vara vacker.

Idag har jag fått fira mina första fyrtio år på jorden med en del av mina allra bästa människor på den vackraste plats jag har. Och i blomsterkrans.

För en månad sedan konstaterade jag att det här inte är mitt livs sommar. Jag hade nog rätt. Men det har funnits stunder som varit fantastiskt fina. Och otroligt tacksam är jag idag. Mitt i allt som är. Så här mitt i.

Tänk att jag har fått leva så här länge. Tänk att jag vill fortsätta länge till.

Bilder av älskade syster Matilda.

I vissa stunder är jag så djupt övertygad om att hon kommer att klara av nästan vad som helst.

Jo. Jag menar, har man en liten uppblåsbar pool så ska man ju ta ut allt ur den. Så igår började hon skriva inbjudningar. På lisan över inbjudna finns klart fler än vad som ryms i bolen.

Hon ser alltid färre hinder än vi andra. Jag hoppas det är mer en egenskap än en fas.

Och så kom det sig att vi en tid i juni 2023 hade bara ett barn hemma. Och en valp. Och jo, jag har tänkt många gånger att den här tillvaron skulle vara drömskt lätt utan valpen. Men också med valp är det på många sätt lättare. Färre konflikter. Färre behov. Mer känsla av tillräcklighet.

Tjusig är hon också, hon som är hemma med oss (och valpen) nu. Tar sig tid och plats för samtal med oss. Bara efter några timmar på tremis ställde hon vid maten frågan:

– Hur var det när ni två träffades?

Och sedan lyssnade hon med entusiasm och följdfrågor på den berättelsen.

Vår kärlek har fortsatt vara ett tema. Kanske den där sanningen om att barn bor i sina föräldrars relation blir speciellt tydlig när inga syskon bor där för tillfället. Så idag sa hon:

– Tack för att du blev kär i pappa! Han är jättesnäll. Det blev jättebra.

Och jo. Det är han och det blev det. Och själv är du jättebra, Hilde.

P.S. Om jag har ens något litet att göra med hennes förmåga att ställa frågor… Då är jag stolt. D.S.

Jag säger inte att det är en tävling, men OM det är en tävling så vinner min syster. Hon tar helt enkelt bättre bilder än din.

Här kommer ett bildregn från Ingrids konfirmationsdag. Eller snarare en bildskur. Det finns hur många fina bilder som helst att visa, men på dem finns det hur många människor som helst som jag borde kolla med först. Så ni får hålla till godo.

Och till sist en påminnelse. Det är inte bara så som det ser ut på bilderna. Men det är också så.

Hände det idag? Att jag landade i att det faktiskt är helt okej att den här sommaren är som den är? Jag tror det.

Jag fick god hjälp på traven av en lång promenad med en älskad vän, av världens godaste nyhet och av några riktigt fina stunder med familjemedlemmar som inte alltid visar bara sina charmigaste egenskaper.

Sedan skulle Ingrid snabbt in på citymarket här sent på kvällen. Hilde ville absolut med in. Jag ville inte men kom inte ihåg varför. Tills vi ändå gick in och jag anade min egen spegelbild i dörrens fönster och noterade den outfit som verkligen inte var gjord för butiksbesök. Cykelbyxor, som ju nog bara är okej i rörelse, och ballerinaskor. Den kombon alltså. Dessutom på en kropp som inte aktivt solat ens en halv minut men som uppenbarligen dragit till sig en del färg på andra kroppsdelar än de skoklädda fötterna.

Jag gick in. Så lite brydde jag mig uppenbarligen. Och jag har inte fyllt fyrtio ännu. Man blir ju både förväntansfull och rädd när man tänker på hur obrydd jag kommer att vara sedan i slutet av sommaren.

Juni 2023. När jag mest av allt vandrade omkring i min trädgård och väntade. Väntade på att Marius skulle kissa och väntade på att Fredrik skulle få semester. Väntade och visste med hela mitt väsen att det här inte blir mitt livs sommar. Och insåg att få somrar blir det och försökte landa i att det faktiskt är helt okej att inte heller den här blir det.

Samtidigt som det är trist att redan i juni veta. För i juni vill man ju så gärna hoppas och allra helst tro att just den här sommaren blir livets.

Idag fick landets blivande gymnasiestuderande veta var de har fått studieplats i höst. Och just idag fick jag besöka den gymnasieskola där jag har fått arbetsplats i höst. Och vet ni vad? Det var ett fint besök. En varm, välkomnande och lyhörd rektor tog sig verkligen tid och jag blev alldeles… varm, välkomnad och hörd. Vet inte om man kan bli något bättre när man besöker sin blivande arbetsplats.

Från och med första augusti är jag lektor vid Vasa gymnasium. För första gången på fyra år har jag en anställning utan slutdatum och för en som vill bygga långsiktigt känns det rätt fantastiskt. Men också på många andra sätt känns det riktigt bra. Jag har haft en tå inne i den skolan redan under det här året och allt jag såg då talar för att jag kommer att trivas. Det blir på många sätt lika och på många sätt annorlunda, men jag tror att det på alla sätt blir bra. Efter dagens besök tror jag det ännu mer.

Plötsligt ville hon skapa sig en ny spellista på Spotify. Tyckte att Babblarnas låtar, Lilla snigel och Bä bä vita lamm kändes barnsliga.

– Det är så pinsamt att jag har de här låtarna, utbrast hon med emfas.

Ut skulle de. Alla. In skulle istället låtar från Melodifestivalen och av Dolly Style och Sommartider.

Hon kändes plötsligt så stor. Åh, alla de där märkliga stunderna när det kommer över en så tydligt att barnen blivit större.

Men så sjöng hon. En av de där låtarna som skulle in på nya spellistan.

– Sommaren i city 2090, sommaren är viktig, och hon totalvägrade ta till sig någon annan låttext. Och då kändes hon lite liten igen. På bästa sätt lite liten.