Han fyller elva i oktober men tjuvstartade idag med sitt första kompiskalas. Han behöver ha två. Tänk vilken gåva; att behöva ha två kompiskalas.

Jag hoppas han förstår hur rik han är.

Idag firade han med några av fotbollskompisarna. De senaste tre åren har han spelat med pojkar som är ett år äldre. Och de här pojkarna… Jag kommer inte över hur otroligt fina de är. Jag fick nästan blinka bort tårarna när jag såg dem sitta runt fikabordet i kalashatt eller springa runt på gården och spela bollen på sin plats. Tänk att de här pojkarna blev hans kompisar. Ingen av dem går i hans klass, en del av dem går inte ens i hans skola. Men de är hans människor.

Jag är faktiskt öppen för möjligheten att han aldrig mer får spela i ett så här bra lag, om vi med bra menar det som faktiskt har betydelse. Bra som i ett lag där spelare uppmuntrar varandra, är trygga tillsammans, talar gott om varandra och tar både segrar och förluster tillsammans som ett lag. Att få växa som fotbollsspelare i en sådan miljö är också en gåva.

Jag hoppas han förstår hur rik han är.

Jag och min minsting och min hund tog en kvällspromenad i mörkret. Och jag kom ihåg varför jag älskar att promenera med människor. Det är så lätt att prata. Att mötas. Att fokusera. Ingen kollar sin telefon. Ingen tömmer en diskmaskin eller viker tvätt.

Älskar det.

– Mamma, jag vet en regel som aldrig kommer att ändras i Finland, berättade min minsting plötsligt för mig.

– Vilken då? undrade jag. Uppriktigt nyfiket.

– Att-gråta-regeln. För alla ska alltid få gråta om de vill.

Amen.

Ibland tänker jag att hon är så olik mig. Så trygg. Så modig. Så kreativ. Men ikväll såg jag en likhet. Vi vet båda att den som vill gråta ska få gråta. Alltid.

Förra hösten var en märklig höst. Jag var vikarie på en skola där jag älskade att vara, men där jag i någon mån hela tiden kände att jag försökte fylla skor som någon bedömt att var för stora för mig. Jag kände mig lite liten, lite dålig, lite svag.

Och just den hösten fick jag frågan om att ställa mig till förfogande som ordförande för två olika sammanhang. Det var en otroligt märklig känsla. Lite som om man som praoelev skulle bli erbjuden en styrelsepost. Jag kände mig för liten, för dålig, för svag. Allra mest kände jag mig just för liten. Som om jag var för ung och för oerfaren för sådana uppdrag.

I min litenhet ringde jag min mamma. Jag förklarade min känsla. Inte är jag väl tillräckligt stor för att stiga in i sig ordförandeskap? Sådant är ju för dem som är vuxna och kloka och…

Mamma avbröt mig och sa:

– Du blir inte mer fullvuxen än du är nu.

Hur klok är inte hon? Jag har tänkt på det många gånger. Jag tror ju att hon hade rätt. Hon tillade något om att jag nu är fullvuxen och att jag ska passa på att vara det, för sedan blir jag tant. Och då stängs en del dörrar igen.

Så fullvuxna jag tackade nej till det ena eftersom tiden aldrig hade räckt till. Och fullvuxna jag vågade tacka ja till det andra och imorgon ska jag få leda mitt andra styrelsemöte som ordförande med en styrelse som det är en ren glädje att få samarbeta med. Jag har massor att lära mig, men också vi fullvuxna får fortsätta växa och lära. Älskar att det är så.

Gränsen mellan passion och idioti är ibland hårfin. När jag ikväll efter en intensiv arbetsvecka befann mig på en fotbollsplan i regnet trots att inget av mina barn spelade… Ja, då undrade jag nog om jag passerat gränsen.

Men grejen är den att jag älskar, verkligen älskar, juniorfotboll. Jag tror jag kunde se nästan vilka random kids som helst spela fotboll och se en tjusning. Och nu var det ju ändå mina vänners barn och min Arvids vänner som spelade – så random var rätt långt borta.

Dagens finaste?

I en semifinal låg ett lag under med sex eller sju mål. Och så hör jag lagkaptenen i det laget uppmuntra och heja på sina lagkamrater. ”Bra! Just så där ska det se ut! Nu tar vi det!” Mina ögon tårades. Inget gör mig lika gråtmild som goda förlorare. Jag tror de är mitt folk. De goda förlorarna.

Och så tårades ögonen igen när Arvid rusar in på plan efter att hans kompis förlorat finalen. De kramar hårt om varandra och Arvid säger att kompisen var bäst på plan. Hans stora, stora hjärta som är mjukare och starkare än de flesta. Arvid är också mitt folk.

Och en till. Bästa kompisens söner som är två år yngre än Arvid föll också ur i semifinal efter förlorad straffläggning. De hänger med huvudet. Så där som man gör minuterna efter en sur förlust. Men när Arvid kommer emot dem lyser de upp och slår armarna om honom. Att få vara en lite äldre förebild, att få ha en lite äldre förebild. Båda är så fint.

Så länge juniorfotboll levererar så här så är jag med. Jag trodde ju inte jag skulle tycka om det. Typ alls. Älskar att ha fel ibland.

Igår tog jag en morgonpromenad med Marius. Om man ska vara noga (och det ska man ju ibland) var det nog egentligen en förmiddagspromenad. Och precis när vi gick förbi den skola som är Arvids och Hildes ringde klockan. Rasten började. Och jag spanade upp mot skolgården. Alla föräldrar vet att det häftigaste som finns är att få betrakta sina barn lite på avstånd i smyg.

Och där kom hon.

Hon rusade ut ur skolan för att fira rast. Hon sprang till det staket som skiljer skolgården från förskolans gård och där stod hon sedan och pratade med yngre vänner över staketet medan jämnåriga kom och joinade samtalet. Men hon var först på plats.

För hon rusade ut. Sprang målmedvetet fram över gården på sina leggingsklädda ben. Med ett tempo som skulle vara beundransvärt också om hon hade samma syn som de flesta av oss har.

Jag fick nästan blinka bort tårarna. Tänk att hon efter en knapp månad i sin nya skola är så trygg att hon rusar över gården. Att hon redan har gjort den stora skolgården till sin. Hon går inte försiktigt fram och letar vägen med fötterna i sin synskada. Hon rusar.

Hon rusar.

Det finns säkert något klädsamt och ödmjukt sätt att säga det här på, men jag orkar inte hitta det sättet just nu utan säger bara…. JAAAAAAAAA! Ingrid och hennes stafettlag har idag vunnit guld i stafett-FM på 4×100 meter. Tänk att de hade det i sig!

Vi visste att det fanns en chans. Om allt gick vägen kunde det kanske bli en medalj. Men vi var absolut inte säkra. Det fanns så många starka lag och precis allt ska stämma om det faktiskt ska gå. Och i finalen stämde inte allt, men det gick ändå.

Jag är så glad att vi åkte till Åbo hela familjen och var med på plats. Jag är så glad att jag fick ropa mig hes när flickorna sprang. Jag är så glad att jag fick krama om dem alla fyra. Jag är så glad att de fick vara med om den här dagen. Jag tror det blir ett minne för livet. Den här dagen lär de komma ihåg.

Idrotten är brutal och hård. Väldigt få får åka hem med medalj. Det är inte heller nödvändigtvis så att de som jobbat hårdast får stå på prispallen. Men idrotten är så vacker ibland. Idag fick just vi se det där vackra.

Och det blir kanske extra vackert för att vi minsann sett det brutala och hårda också. Också den här säsongen.

Så glad. Så stolt. Så tacksam.

Att leva med min Fredrik är att lyssna på Tongåvan i Radio Vega de gånger man tillbringar sin fredag i bil. Han blir mysigt barndomsnostalgisk. Jag blir omysigt road. Tycker att de flesta hälsningarna är mest bara underhållande. Det finns något så lustigt med alla ”vi på Rönnbacken” som gratulerar någon som borde hålla ”kaffepannan varm på söndag”. För att inte tala om gratulationer från ”du-vet-vem”.

Men. Idag får vi plötsligt höra en hälsning läsas upp. Om en son som är på loma från Drakan, den plats där mahoriteten av finlandssvenska beväringar gör sin värnplikt. Och så det här: Känsliga pappan i Hangö är lycklig.

Jag bara älskar att det finns en känslig pappa i Hangö som kallar sig känslig och som är lycklig när sonen nu är hemma på ledighet. Så lycklig att vi fick veta det.

Jag kommer för alltid att ha en soft spot för känsliga män. De är de finaste och starkaste jag vet.

– Mamma, hur mycket skulle du betala för att Hildes synskada skulle försvinna helt? frågade Hildes storebror en dag.

Frågan är bra. Och helt omöjlig att svara på. Jag är glad att jag inte står inför den på riktigt.

Jag skulle ju å ena sidan vilja att hon kommer så lätt undan som möjligt, så där som vi föräldrar väl alltid vill. Och till det hör inte en synskada. Samtidigt är ju människor som bara glider från räkmacka till räkmacka ofta rätt odrägliga. Vi människor behöver motgångar för att våra liv ska bli… liv. Så å andra sidan vill jag ju inte att hon kommer för lätt undan.

Jag kunde inte svara på frågan. Men jag vet en sak. Jag vet att jag skulle betala allt jag äger och har och lyfta lån om det skulle ge Hilde ett meningsfullt och rikt och vackert liv. Men jag vet en annan sak också – sådana liv kan man inte heller köpa. Och jag vet en tredje sak – sådana liv kan man få också med en synskada.

Jag står i ett hav av kvinnor som springer tio kilometer ungefär lika snabbt som jag. Om några minuter går vår startsignal. Och nu får jag blinka bort tårarna. Tacksamhetstårarna. Jag strävar efter att ta så lite som möjligt för givet, livet blir onekligen större, vackrare, rikare och meningsfullare om man ser sig omkring och ser gåvor och inte rättigheter. Så i den där stunden i startgrupp 3 drabbas jag av enorm tacksamhet.

Tänk att min kropp orkar och vill springa tio kilometer också det här året. Tänk att jag får vara skadefri och frisk. Tänk att jag trots en sommar som var sådär ändå lyckades springa så pass ofta att jag vågar hoppas på en tid på strax under timmen.

Tänk att jag har en ursprungsfamilj som jag genuint älskar att få hänga med ett veckoslut i året i Stockholm. Tänk att våra föräldrar vill ge oss det här. Tänk att vi får skratta så mycket. Men också prata så mycket viktigt.

Tänk att det inte regnar.

Tänk. Och där går signalen.

Jag kommer i mål en knapp timme senare. Mindre knapp än jag trodde. Förra årets rekordtid slog jag inte, men det här blev min med råge näst snabbaste mil och då är det svårt att vara missnöjd. Tänk att jag som nybliven fyrtioåring klarar sådant som jag aldrig hade klarat som tjugofemåring.

Tacksamheten. Igen. Den vill jag inte släppa taget om.

För en månad sedan hade jag aldrig ens träffat dem. Märkliga tanke. Nu har jag träffat dem nästan dagligen i tre veckor och vi har skrattat mycket varje gång och jag misstänker att de för alltid har en plats i mitt lärarhjärta. Så där som de där första grupperna alltid har. För ja, efter elva år som gymnasielärare fick jag en helt ny första upplevelse nu när jag fick ha mitt livs första kombigrupp. En grupp yrkesstuderande som också tar studentexamen.

– Jag tror jag älskar den här gruppen lite, sa jag till min Fredrik när jag hade träffat dem första gången.

Och jag tror bestämt jag trodde rätt. Starka personligheter, liv, spontanitet, charm och humor. Jag har varit helt slut och helt lycklig efter varje lektion med dem. De är liksom svaret på varför jag vill vara lärare.