Det fanns en tid när vi var studiekompisar och träffades varje dag. När vi jobbade och drömde och skrattade och lärde oss tillsammans. Det är länge sedan nu, nästan ett halv liv sedan.

Vi har hållit någon slags kontakt. Vi var på deras bröllop. Och körde till och från ett annat bröllop tillsammans en sommar. Såg inte en älgkrock men såg älgen ligga och dö efter krocken och den oskadda chauffören ringa efter hjälp. Jag och hans fru, som båda var gravida då, satt skärrade i baksätet och höll varandra i handen när vi körde resten av vägen hem.

Sedan fick vi barn ungefär samtidigt och träffades ibland. Sedan kom livet och det blev glesare och glesare mellan träffarna. Nu är det många år sedan vi setts med avsikt, men vi springer på varandra ibland. Svenskfinland är ju litet.

Och ändå. Trots att det gått så lång tid så hörde han av sig till mig när han insåg att jag skulle till bokmässan. Och frågade om jag hade en alldeles speciell muminmugg som jag inte hade. Och trots att vi inte var på mässan samtidigt så ordnade han så att jag fick den.

Sådan är han, min vän. Så fin är han, min vän.

Tack, Jonas. Det är en av mina allra bästa muggar. Och jag kommer för alltid att tänka på dig när jag ser den.

Idag träffade jag en man som sa att han mår bra när jag frågade hur han mår. En man som jag vet att säger som det är, så det gjorde gott att höra.

Sedan fortsatte det ännu bättre när han sa de här orden om sitt liv:

Det finns gott om tid.

När hörde du senast någon beskriva sitt liv på det sättet? Själv vet jag inte, men jag vet att de allra flesta i mitt liv skulle använda helt andra ord. Ofta hör jag mig själv eller någon annan säga att det är mycket på gång och att tiden inte riktigt räcker till. Alldeles för ofta känner jag att livet har för många bitar och/eller för lite tid. Jag är långt ifrån gott-om-tid-läge.

Men jag tror ju att det går att påverka åtminstone delar av livet och jag blev utmanad på ett positivt sätt att ta aktiva steg mot lite mer ro och frid och vila. Mot lite mer känsla av lite mer tid.

På riktigt? Det finns dagar då jag betvivlar att jag har what it takes för att vara tonårsförälder. Då jag tycker att det är svårt och komplicerat och tärande och tråkigt.

Och så finns det dagar som idag. Då jag tror att jag är gjord delvis för det här. Då jag älskar varje stund med henne. Då vi får tid för bara oss två och har det så fint tillsammans. Då jag tycker att det är lätt och självklart och helande och roligt.

Hemska saker vad jag älskar den här människan. Den här drivna, smarta, roliga, charmiga och vackra.

Hon har hört om någon som är cheerleader. Det verkar roligt. Ju.

– Är det något du skulle vilja testa på? frågar jag som försöker vara öppen för barns intressen i allmänhet och synmässigt begränsade barns intressen i synnerhet.

– Nej, konstaterar hon direkt. För man måste ha speciella kläder då och jag tycker inte så mycket om att leta fram saker.

Så. Bra. Självinsikt.

Och säkert präglad av en uppväxt där en storebror som oftast spelar fotboll flera gånger i veckan aldrig (och här tror jag faktiskt att aldrig är helt rätt ord) har koll på alla sina saker. Om benskyddsletande hade varit en sport hade jag för länge sedan gjort de där 10 000 timmarna som sägs göra en mästare.

Jag är trots det märkligt dålig.

Så. Bra. Självinsikt.

Vi läser Pelle Svanslös på kvällarna, hon och jag. En sådan där nyskriven version som jag på något plan föraktar, men jag älskar henne för mycket för att bry mig om principer. Så vi läser fem uppslag varje kväll och när boken tar slut börjar vi om igen.

Ikväll hade hon ett önskemål.

– Mamma, kan du läsa det som Måns säger utan sådan där läskig röst? Så att han inte låter så dum? För annars tänker jag så mycket på Pelle.

Så jag läste Måns elaka repliker med glättig stämma och tänkte på hennes lilla stora hjärta.

Den är gårdagens bästa myhet. Veckans. Kanske månadens. Är den rentav årets bästa? Den om de två högstadiepojkarna som bestämt sig för att ta sig till skolan varje dag utan skolbuss eller bilskjuts. De har tio kilometer till skolan. En väg.

I en tid när vi pratar mycket om skärmar och spel och vape i samma meningar som vi pratar om tonåringar är det så ljuvligt med helt andra berättelser. Berättelser om handlingskraft och målmedvetenhet och om att plumsa hem i snöstorm hellre än ge upp.

Just de här tonåringarna bor i samma by som jag. Föga överraskande syns de ofta i byabilden, de är väl utomhus oftare än inomhus. Och de syns dels för att de alltid lyser i neon men främst för att de hälsar gladare än någon annan. Jag tänker att de är lite som alternativa lucior. Lyser upp i mörkret. Kommer med hopp.

Världen brinner. Igen. Jag ska skriva kolumn i Kyrkpressen och borde kanske skriva om just det. Om alla fruktansvärda sätt på vilka människor i vår värld här och nu möter allt annat än nåd. Men istället skriver jag om hur jag möter nåd. Kanske för att mina ord tar slut när jag tänker på krig. Kanske för att påminna mig själv och förhoppningsvis någon annan om det ljus som trots allt också finns. I vår värld här och nu.

Så jag skriver en text om att (alltför ofta) be i trafik och nyckeljakt. Den texten finns här.

Och i texten nämner jag att jag när texten blev skriven hade en nyckel på vift som jag trodde att skulle vara återfunnen när texten väl blev läst. Men så gick det inte.

Dagen efter deadline hittade jag nyckeln och blev återigen en vuxen människa med fri tillgång till sitt eget hem. Men dagen efter det försvann nyckeln igen. Och sedan var den försvunnen. Vi letade överallt. På riktigt. Men ingenstans.

Ingen nyckel är så ombedd som den här. Jag har tänkt på den tjugo gånger per dag. Minst. Utlovat hittelön och haft mig. Kyrkpressennumret med min kolumn kom ut men nyckeln kom inte fram.

Jag hann nästan, men faktiskt bara nästan, börja tvivla på att nyckeln alls skulle hittas.

Tills ikväll. När jag letade efter en annan nyckel (ja, jag inser ironin) och hittade både den och den som varit på vift i två och en halv vecka.

Nåden. Ändå.

Apropå absolut ingenting frågade jag idag vad Hilde tror att hon kommer att jobba med när hon blir stor.

Svaret kom blixtsnabbt.

– Jag ska bli konstnär.

Inget svar kunde göra mig gladare. För henne är allt uppenbarligen väldigt möjligt fortfarande och alla sådana dagar är lite roligare dagar.

Verklighetsförankrade och realistiska kan vi vara alla andra dagar. Det är inte bråttom. Alls.

Jag somnade ju i Borgå igår. Somnade tyvärr inte riktigt lila lyckligt som jag trodde när jag skrev gårdagens inlägg, så jag var rätt trött när jag satte mig på tåget idag. Trots att vi bytte till vintertid i natt.

De som känner mig bäst vet att jag är dålig på att somna dagtid. Och trots att jag under de senaste åren har åkt oerhört mycket tåg är det märkligt sällan jag lyckats sova på tåg. Idag sov jag. På ett ganska fullsatt tåg, bredvid en helt främmande människa. Med Britney Spears bok i öronen. (Den som är utan synd får kasta första stenen.)

När jag vaknade hade Britney plötsligt blivit en stor artist och jag insåg att jag hade sovit ganska länge. Hade sovit genom Seinäjoki, sov alltså så djupt att jag inte märkte när vi stannade. På tåg. Bredvid en helt främmande människa.

Och jag kände mig lyxigt trygg. Tänk att vi lever i ett samhälle där man kan resa ensam och ändå våga ge ifrån sig kontrollen på det sätt som man gör när man somnar. Tänk att jag kan somna bara sådär, utan att någon vaktar min väska med hyfsat viktiga saker som bilnyckel och jobbnyckel och telefon och livsviktiga saker som exotisk muminmugg. På många håll i världen är det ju galenskap. Hos oss en självklarhet. Hur gott gör det inte att få leva i ett samhälle där vi utgår från att främlingen mittemot och alla andra i tågvagnen vill väl?

Må vi slå vakt om att fortsätta tillit också i en tid när mycket och många verkar hårdna.

Jättetrött men jättelycklig somnar jag i Borgå i natt. Lova mig en sak, okej? Om du någon gång får en förfrågan om att leda programmet på ett stifts födelsedagsfest – tacka ja. Speciellt om du får göra det tillsammans med Lucas Snellman.

Vilken dag! Vilka möten! Vilka musiker! Vilka biskopar!

Grattis till dina hundra första år, Borgå stift! Vi fortsätter tro, hoppas och älska.