Den här dagen för exakt ett år sedan fick jag vara med om en av mitt livs allra mäktigaste stunder. Jag fick ett uppdrag som innebar ett av de största bevisen på kärlek som jag fått. Jag kommer aldrig någonsin att glömma 21 november 2024.

Vänskap. Är det inte något av det vackraste som finns? Och är det när vi verkligen behöver varandra som vänskapen är som allra, allra vackrast?

Jo, jag hör hur jag låtser. Vilken superlativens dag. Men det hjäls inte. Sådan är den här dagen för mig.

Och så hände det sig att jag en mörk och kall novemberkväll blåste liv i en gammal dator. En dator som fått vila sig i form rätt länge.

Det är ju fint att återse en gammal dator. Mycket finns ju numera i moln, men inte allt. Och där på skrivbordet låg den. En mapp med titeln De där orden jag aldrig vill glömma.

Och jag öppnade den och hittade skärmdumpar av Wilma-meddelanden som jag fick av studerande när jag senast slutade på ett jobb jag älskade. Det var ord som fick mig att gråta av tacksamhet och glädje och kanske lite stolthet. Det var ord som jag aldrig vill glömma.

Fatta att jag hade sinnesnärvaro nog att ta de där bilderna innan mitt gamla Wilma-konto stängdes. Fatta att jag visste att jag skulle kunna glömma annars.

Fatta att jag en gång fick vara viktig för dem.

Såg du stjärnorna ikväll?

Det gjorde jag. När jag tog en härlig lång promenad med en väldigt fin vän som jag inte träffat på alldeles för länge.

Det gjorde Arvid. Så han och hans kompisar ville ut och titta på dem. Och när jag kom hem låg fyra trettonåriga pojkar på en madrass vår balkong. Under och/eller i sovsäckar och med mössor och jackor.

Hur mysigt? Tonårskillar som bäddar ner sig tillsammans för att se på stjärnor. Prata och skratta.

Det sägs att november är mörk. Och hjälp vad det är sant. Men vänner. Nog lyser de upp vilket mörker som helst. Som stjärnorna. Både när man är fyrtiotvå och när man är tretton.

Det här är min sko. En av mina dyrare och fulare och viktigare. Med den här bad boyen i goretex och dess tvilling tar jag nämligfn alla hundpromenader i regn.

Men det här är också en berättelse om mig.

Den här skon har jag ägt och nyttjat i över två års tid. Och det är där som den där berättelsen kommer in. Finner du felet?

Senast nu finner du det. Den där plastdelen som prislappen satt fast i för ganska precis 750 dagar sedan sitter ju fortfarande kvar! Och jag har tänkt på det här inte varje men kanske varannan gång som jag har använt skorna sedan dess. Och ändå sitter den kvar.

Det här är (tyvärr) inte min sämsta egenskap som människa. Men den är absolut inte heller min bästa. Kanske en av mina märkligare. Men kanske också något av min räddning.

P.S. Jag kan inte låta bli att undra hur många gånger jag hade hunnit klippa bort plastbiten under den tid som jag ägnat åt det här blogginlägget. Inte så många gånger. Men nog en. Och det hade ju räckt. D.S.

-Mamma, tycker du att jag är självständig? frågar hon en vardagskväll samma månad som hon ska fylla nio.

Svaret är ovanligt enkelt. Ja, jag tycker hon är självständig.

Samtidigt är det ett för enkelt svar, för den egentliga sanningen är att hennes självständighet har golvat oss varje dag hela den här hösten. Hennes värld har blivit större och så mycket mer hennes egen. Bara ikväll är i sig ett bevis på det – hon tog sig själv till och från sin pianolektion. I mörkret. I reflexväst. Hon vågar och vill och gör sådant som ingen av hennes äldre syskon skulle ha gjort i samma ålder. Hennes tillit både till sig själv och omvärlden är större. Och för ett modershjärta som i någon mån varit oroligt ända sedan termen synskada användes för första gången är den tilliten helande.

Hon är självständig och underbar.

Han är självständig och suddig.

Jag minns exakt när och var jag träffade henne första gången. På våra söners fotbollsmatch i Malax. Arvids allra första med sitt nya lag. Några veckor efter att vi flyttat från Helsingfors.

Jag minns exakt vad jag tänkte när jag träffade henne första gången. ”Hjälp vad hon är snygg!” Orimligt snygg var hon för en juniormatch i Malax. Men faktum är att hon är orimligt snygg för nästan alla sammanhang.

Jag minns inte hur det kom sig att vi började prata med varandra men redan där och då blev vi bjudna hem till henne och hennes familj på middag. Vi klickade direkt, så där som man kan göra ibland.

Så där som man får nåden att kunna göra ibland.

I dag är hon en av mina allra allra bästa vänner och den människa utanför min egen familj som jag har absolut mest kontakt med. Jag kan inte längre föreställa mig en tillvaro utan henne.

I dag har hon födelsedag. Och jag tackar Gud för att han skapade just henne och för att han såg till att vi fick träffa varandra. Tänk att jag råkade flytta till den by som var hennes hemby. Tänk att vi fick bli varandras bästa.

Och tänk att livet kan ge en en bästa vän också efter att man är närmare fyrtio än trettio. Det tåget går tydligen aldrig. Tänk att vi får prata och skratta och gråta tillsammans. Tänk att vi får ta promenader ofta flera gånger per vecka. Tänk att vi aldrig får slut på ord men alltid på tid. Aldrig blir vi klara. Och tänk att vi hittar varandra både i det roliga och lätta och i det djupa och utmanande. Och aldrig någonsin backar vi. Jag tycker så mycket om oss.

Grattis på födelsedagen, min älskade bästa vän!

Och här borde det finnas en bild på oss. Men jag undrar om det ens finns en sådan någonstans. Hemska tanke! Så istället en bild från vår promenadväg.

Ord att leva på. Ord att leva för.

Vad som är ännu bättre än att BUU-Jontti kommer på besök? Nå, att han kommer en gång till några år senare.

I vårvintras knackade han på hemma hos oss och Hilde fick visa ett av de hjälpmedel som gör att hon kan se lite mer som vi andra. Avsnittet kan ses här, vid ungefär tre minuter kommer inslaget med Hilde.

Hon var lika stolt och glad som förra gången. Jontti var lika perfekt i sitt uppdrag som förra gången. Nät vi slår upp ”person som är skapad för sitt jobb” i ordböcker är det honom vi ser.

Jag skulle inte säga att jag hatar ishockey. Jag är bara ytterst ointresserad av det. Inte ens när vårt landslag spelar om mästerskapstitlar ställer jag upp, för mig känns det lite som om det är ishockey-VM lika ofta som det är tisdag.

Så jag har inte sett många ishockeymatcher live i mitt liv. Två har jag sett. Men i dag såg jag mitt livs tredje. Och mitt livs roligaste och mest spännande.

Fyra av pojkarna i min egen klass spelade match och jag satt på läktaren och tittade. Jag kan nästan inga regler men jag förstår mig på spänning, passion och vilja. Wow!

Jag satt bredvid en kvinna och vi sa ingenting till varandra tills vi båda blev skrämda av pucken som kom flygande mot nätet som vi satt bakom. Då fnissade vi lite åt oss själva och sedan frågade jag om hon var mamma till någon av spelarna. Hon var en gudmor. En jättestolt gudmor som ser nästan alla hemmamatcher. Gudsonen har spelat ishockey i snart tio år. Mängden matcher kan jag inte ens tänka mig men jag förstår mig på stolthet och kärlek.

För där satt jag. Mamma till ingen av spelarna men lärare till fyra. Och jag var stolt och jag tyckte om.

Jag kommer nog snart att gå på min fjärde match.

Jag skrev en gång en kolumn i Kyrkpressen om vilken usel kombination glupsk hund och tandställning är. Men mest handlade den kolumnen om nåd. Den kan du läsa här.

Jag skrev en gång en till kolumn i Kyrkpressen om vilken usel kombination glupsk hund och tandställning är. Den kan du läsa här. Och den är tyvärr lika sann som den första.

Jag hoppas innerligt att det här är min sista kolumn om ämnet. Men jag befarar att vi inte ännu sett sista slaget i striden mellan Marius och tandställningarna.