Sedan årsskiftet har jag dagligen gjort muskelövningar med appen seven.

Ofta har jag jobbat på obekväma tider. Chest expanders, squats och crunches runt halv elva på kvällarna har tyvärr inte hört till undantagen.

Stundvis har jag jobbat under obekväma omständigheter. När jag gjorde mina muskelövningar på vandrarhemstaket i ett kvällssoligt Valencia kände jag att omständigheterna var allt annat än gynnsamma. Men jag körde. Också diverse badrum och en flygfältstoalett har fått agera träningslokal.

Med tanke på allt mitt slit var det ju oerhört synd att jag mitt i upptagna maj var sjuk en dag och sedan bara uppriktigt råkade glömma mitt muskelpass en gång. Och sedan en gång till.

Alla som kör/kört seven vet att en gång och till och med två gånger är ingen gång men att tre gånger är att bli sparkad från sju månaders utmaningen. Efter fyra och en halv månad säger jag tack och hej. Och tänker att jag hoppar på igen. Sedan. Någon gång. I framtiden. Kanske.

Mer än en gång har en blivande förälder i min bekantskapskrets bett om föräldrarelaterade råd. Det är alltid så svårt att komma på något klokt att säga i just de stunderna, men här kommer ett som är riktigt, riktigt vasst;

Stör aldrig någonsin ett barn som leker för sig själv.

Tala inte med barnet. Titta inte på barnet. Inte ens om ditt hjärta svämmar över av kärlek, vilket det lär göra i just den stunden, får du interagera. För i så fall är den självständiga leken över.

Det är nu det händer. Det är nu det är. Det är den tiden på året. Varje dag dyker ett nytt litet tecken upp.

Mina pappershögar är flere och större än vanligt. Mitt skrivbord på jobbet så rörigt att till och med min superhöga toleranströskel mött sin överman. Datum som tyvärr omöjligt kan kommas ihåg. Detaljer som snurrar i huvudet. Saker jag är 99,8% säker på att jag gjort. Ibland har 0,2% rätt.

Det är snart sommarlov. Det känns så tydligt. Alla dessa små tecken… Omöjliga att missa. Omöjliga att missförstå.

Det starkaste och säkraste av tecken; att jag tycker om möjligt ännu mera än vanligt om de studerande som jag till min stora glädje får kalla mina. De är charmigare, smartare och mer fantastiska än någonsin och varje dag tänker jag på att jag kommer att sakna dem i sommar.

Jag skulle lätt kunna skriva om hur ofantligt trött jag är. I en vecka har vi sovit dåligt alla nätter förutom en. Förkylning och/eller pollenallergi gör att vi tre äldsta väcker varandra flera gånger per natt med aggressiva nysningar och hostattacker. Vi är inte en attraktiv grupp. Den minsta familjemedlemmen har tack och lov sin vana trogen levererat nattetid. Nästan som aldrig förr. Hur kan han sova så bra? Jag fattar inte.

Jag kunde också fortsätta mitt inlägg med något om hur mycket jobb det har varit den här veckan. Rättare sagt – hur mycket Fredriks jobb det har varit den här veckan. Mitt eget kan jag alltid hantera, men i Fredriks kan jag stundvis kvävas. Det känns skumt att en annan människas jobb är min egen vardags största utmaning. Men det får väl vara så. Måste tydligen vara så just nu.

Men jag orkar inte. Istället säger jag att det är fredag nu och att det känns. Och den känslan får allt det där andra att om inte försvinna så åtminstone blekna väldigt, väldigt mycket.

När jag läser måndagens inlägg blir jag lite (egentligen mycket) irriterad på mig själv. Antar att någon snnan också blev det. Med rätta. Förlåt.

Men ibland dras jag mellan att å ena sidan hela tiden vilja säga åt alla att de är vackra och å andra sidan tycka att det inte borde ha så stor betydelse. Och i den där dragkampen går jag vilse ibland och blir förvirrad och vet inte vad jag ska göra av mig själv.

Men faktum är att jag tycker att jag är vacker. Inte bildskön, inte modellik. Men vacker. Och trots att jag tycker det själv så tycker jag om att få höra när andra tycker samma sak.

Så egentligen är svaret enkelt. Det är självklart att vi ska säga så ofta vi vill åt folk att de är vackra.

Och så ska vi hoppas att vacker kan bli ett större ord så att alla får höra det. Ofta.

07.30 Väcktes av Fredriks telefon. Var dödstrött. Ingrid hostar som en galning, tyvärr främst nattetid. Vi har inte sovit ordentligt sedan någon gång förra veckan. O, pigghet. Vad är du?

8.45 Gick till jobbet. Läste på jobbet. Som i läste direkt jobbrelaterade texter.

11.00 Hade ett möte på jobbet.

12.05 Bar in skollunch på bricka till mötet. Fortsatte mötas till 12.30.

12.45-16.00 Lektioner.

16.00-16.30 Fortsatte läsa jobbrelaterade texter.

16.30 Hämtades av Fredrik. Vi hämtade barnen.

17-19 Deltog vi i församlingens vårfest. Bra feelis med ballonger, hotdogs, sång och musik, glass med sås och strössel, gissa antalet marshmallows i burk, sköna typer och en jämförelse av Alfons Åbergs pappa och Jesus.

19-19.20 Stod jag och barnen och trampade otåligt i tamburen medan Fredrik rullade ihop sladdar och bar grejer.

19.30 Åt vi middag, borstade tänder, bytte blöja, fixade morgondagens lunch till Arvid ocv de tjejer han hänger med på dagarna, läste kvällsböcker, aftonbad.

20 Kom våra Downton-vänner. De som kommer varje tisdag för att se ett eller ett par avsnitt av Downton Abbey. Idag såg vi första avsnittet av säsong fyra. Spoila inte!

22.15 Tackade Downton-folket för sig. Ingrid hade somnat. Före tio. Det händer (tyvärr) inte varje vecka. Jag körde dagens pass av seven (tänk att jag fortfarande håller på, har kört troget sedan årsskiftet).

Nu ska jag läsa bloggar, fundera på min träningsplan och läsa bok. Sedan ska jag sova. Förhoppningsvis bättre än på många nätter.

Jag hade ett mål i lördags. Jag ville klara mitt halvmaraton på 2 timmar och 10 minuter.

Min plan var att börja bra för att alls ha en chans. Och jag började bra. Halvvägs in i loppet hade den där magiska halva måltiden gått. Jag kände mig stark och jag vågade faktiskt hoppas. Jag vågade faktiskt nästan tro.

Med 15 km i benen blev jag trött. Jättetrött. Hungrig. Stel i benen. Och efter det gick jag bara stadigt neråt som löpare. Backarna kändes som stup. Uppförsbackarna, alltså. Vätskestationerna kom aldrig.

Efter 18 km övervägde jag seriöst att antingen ge upp och gå i mål. Eller ge upp och gå hem. Men så tänkte jag att Fredrik blir sur i så fall, så jag länkade fram.

Men tro mig – det fanns inget vackert med mina sista kilometer på banan.

Jag nådde inte mitt mål. När jag passerade mållinjen hade jag sprungit i 2 timmar, 13 minuter och 52 sekunder. Ändå kände jag mig som en vinnare. Jag hade trots allt sprungit 21,1 km. Och jag hade gjort det snabbare än någonsin tidigare.

Dessutom hade jag absolut ingenting kvar att ge. Det var inte så att jag hållit tillbaka och därför misslyckades. Jag misslyckades trots att jag gjorde mitt bästa. Och på något plan misslyckas man aldrig när man gör sitt bästa.

Och ändå: i lördags misslyckades jag.

För mig var det en ny erfarenhet, det här med att ha ett mål för löpningen och inte nå det. Jag har nämligen alltid förr lagt upp mål som jag vet att jag klarar av.

Den revanschlust som föll över mig redan före jag lämnat stadion var därmed också en helt ny erfarenhet. Jag ska absolut springa halvmaraton igen. Jag ska springa bättre än jag gjorde i lördags. Jag ska klara det på under 2:10.

Jag har kanske läst mera om löpning igår än jag gjort under hela min löparkarriär hittills. Och på någon av alla de sidor jag besökte sa en expert att ett vanligt misstag är att de lugna träningspassen blir för hårda och att de hårda träningspassen blir för lugna.

Jag kände att han kunde få skriva berättelsen om mitt löparliv. Just precis så tränar jag! Om jag tränat långpass, återhämtning eller intervaller verkar kvitta; mitt tempo är nästan alltid detsamma.

Så nu har jag en ny träningsplan. Jag ska pulsträna och på så sätt försöka hålla mig lugn när jag ska och pressa mig hårdare än någonsin förr när jag ska det.

Har du pulstränat? Ge mig tips och råd!

Nu börjar jag. Igen.

Kan man säga för ofta att en annan människa är vacker? Kan man få höra för ofta att man själv är vacker?

Svaret är ju på något sätt förstås nej.

Och ändå inser jag att den här världen efter syndafallet aldrig kommer att bli sådan att alla människor får höra det lika ofta. Och eftersom det alltid kommer att finnas de som får höra det mycket, mycket oftare än vi andra och eftersom det alltid kommer att finnas de som får höra det mycket, mycket mera sällan än de borde så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.

Och jag tycker ju på något felvridet sätt att vissa borde få höra det oftare än andra. Jag tycker att jag har rätt att få höra att jag är vacker oftare än de uppenbart modellika och vackra. Jag tänker att en supersmal och supersnygg tjugoåring inte behöver den där uppmuntran lika ofta som en halvfräsch trettioårig småbarnsmamma som orkar sminka sig bara ibland. Och jag inser ju förstås att den åsikten är vriden på något sätt. Men jag vill så fruktansvärt och hopplöst gärna att det ska vara rättvist. Att förutsättningarna ska vara desamma.

Att världen inte ska vara fallen och ful och trasig.

Jag vill förgäves.

Om du har sett Mästarnas mästare i år så har du sett mig. Jag är Thomas Ravelli. Att se honom på tv är som att se mig själv.

Den där irriterande optimismen. Den där förvåningen när något går vägen. Den där dramatiska ådran. Den där ovanan att tala högt för sig själv i pressade tävlingssituationer som kräver all energi. Den där gapande munnen vid förvåning och/eller fascination.

Sedan han klev in i programmet har det inte gått många minuter utan att jag och Fredrik utbytt den blick som kommit att betyda ”nu-är-han-precis-som-du/jag-igen”.

Tur för mig att Fredrik gillar Ravelli.

Jag blev illa till mods varje gång eurovisionspubliken igår uttryckte sitt missnöje med Ryssland (med andra ord många gånger).

Nästan lika illa till mods blev jag varje gång eurovisionspubliken uttryckte sitt nöje med de polska urringningarna (med andra ord varje gång de var i bild).

I övrigt tyckte jag om gårdagens eurovision. Även om jag med fattigdomsboken i färskt minne hade svårt att bara njuta av showen och tycka att alla pengar som satsats verkligen satsats rätt. Och jag har svårt att tro att det finns mera kärlek i Europa idag än det fanns för en vecka sedan. Men det verkar jag vara rätt ensam om att tro.