Egentligen började lägret först idag. Igår kom vi hit för att ladda med 36 hjälpledare, idag kom 43 konfirmander och vi körde igång.

Det är roligt och spännande och ett förtroende utöver det vanliga. Tänk att vi en hel vecka får förvalta andra människors tonåringar. Att vi får prata om de största frågorna i livet. Att vi får försöka visa dem åtminstone någon nyans av den där färgen som heter ‘ö’. Det är så stort. Och så svårt. Och så fantastiskt meningsfullt.

Jag har inte bara världens bästa jobb. Jag har dessutom världens bästa fritidsintresse.

Jag har också världens bästa son. Men tyvärr har han utvecklat en kärlek för friluftsliv. Tyvärr därför att den här dagen har bjudit på metervis med regn på vår lägerö.

Vilken fin dag vi haft. Men nu är jag trött och överväger att skolka från tandborstningen för att jag helt enkelt inte orkar gå ut för att fixa det. Vet i ärlighetens namn inte om jag orkar krypa ur strumpbyxorna heller nu när jag redan ligger nerbäddad. Å andra sidan känns nylon som pyjamas galet fel.

Inser nu att jag två kvällar i rad avrundat bloggdagen med att berätta att jag är trött. Eftervärlden tackar och bevarar. Not.

– Man kan tydligen hitta vad som helst på den här ön. Först plockade jag snäckor och sedan fick jag ju pengar från Mexiko och USA av Matti, säger min fantastiska dotter.

Jag tycker så vansinnigt mycket om henne. Men det hör inte hit. För det jag egentligen skulle säga är att vi är på en ö som vi tycker väldigt mycket om. En ö där det finns snäckor, trähus, regelbundna måltider. Och en omtyckt man som ger min dotter exotiska pengar.

Och en gemenskap utöver det vanliga. En gemenskap nästan magisk.

Klockan är halv ett på natten och jag borde verkligen verkligen sova. Men jag är ju som ett litet barn på det viset att jag omöjligt kan somna när det ska hända spännande saker dagen därpå.

Imorgon somnar jag (igen) i en annan säng än min egen. Och om allt går enligt våra planer just nu lär det ta två månader tills jag sover här igen.

Det är en både glad och sorglig tanke. Men allra allra mest glad.

Igår lite efter åtta på kvällen kom vi till Åbo för att åka på dygnskryssning. Så här laddade var vi.

Men? Var är barnen? undrar du kanske. Det bästa är att barnen var hemma med två mostrar. Det var bara jag och Fredrik. Fatta den grejen.

Nej, jag vet. Det är svårt att fatta. Det var svårt att fatta för oss också.

När vi steg in i vår hytt tyckte vi att den var lite för rymlig med tanke på det pris vi betalat. Men vi klagade inte. Och vi älskade det enorma fönstret. Som katter satt vi ibland i fönstret och tittade ut på skärgården och fick en ny kärlek för det nordiska sommarlandskapet.

Vi åt middag på restaurang. Ungefär femtio gånger sa vi att vi inte kan förstå att vi har det så bra.

Också efter middagen var det vackert när vi tittade ut.

Och så här såg det ut när jag vaknade på morgonen. I Stockholm. Jag sov jättebra hela natten.

Klädde på mig. Svart. Tog en selfie.

Gick till frukosten och fick veta att vi skulle inta vårt morgonmål i a la carte restaurangen. Så det blev helt oväntat och helt uppskattat ett glas mousserande, amerikanska pannkakor och prinsesstårta redan före lunch.

Och sedan gick vi på spa.

Den här bilden är inget mästerverk men den är guld för mig. Så här lycklig var jag. Låg i sängen i hytten med den här utsikten, med en bok och med Fredrik. Med tid. Med lugn. Med ro.

Ett dygn kan vara så långt, så givande, så fantastiskt och så avgörande. Vi har haft så otroligt roligt tillsammans. Förstås. Han är i sanning den bästa som finns, min godaste vän och min älskade Fredrik. Alla dagar (ja, faktiskt just precis alla) vet jag det. Men det gör gott att få bada i det ibland!

I natt får jag somna under samma tak som två av tre systrar.

Det finns absolut ingenting i det påståendet som inte andas livskvalitet.

I så fall skulle det vara att det är två och inte tre systrar här hemma nu.

Måndagen den 15 juli 2013 tänkte vi tanken första gången; vi borde köpa ett österbottniskt sommartorp tillsammans. Min och min systers familj.

Handlingskraftiga som vi var började vi googla fram olika alternativ. Och vi hittade ett hus i Munsala på findit som såg intressant ut. Min svåger ringde upp och meddelade att vi gärna ville se huset.
– Just idag passar det tyvärr inte. Hur låter fredag?
Fredag lät dåligt. Kan vi inte få komma tidigare?
Damen i telefonen skulle ringa ett samtal och återkomma.

Kunde vi komma redan ikväll?

Jo.

Vi packade in fem barn i en bil och åkte till Munsala. Och vi visste ganska direkt att vi ville ha huset.

Dagen därpå kollade vi vad banken tyckte (vi hade ju som sagt tänkt tanken första gången bara ett drygt halvdygn tidigare) och banken tyckte ja.

På torsdagen skrev vi på papper. På torsdagen blev vi sommarhusägare. Dagen innan vi egentligen skulle få se huset första gången.

Samma torsdag fick vi veta att ett par andra hunnit meddela att de tar huset för samma summa som vi gav, då mellan tisdagen och torsdagen. Så det var ju för väl (bra uttryck) att vi hade planer på annat håll på fredag och inte kunde vänta.

Så sjukt menat på något sätt. Vi blev plötsligt med ett sommarhus på 250 kvadratmeter. Plus ett soldattorp från sent 1700-tal. Och en stor tomt full med nässlor och tistlar.

Ett av mitt livs största köp. Ett av mitt livs mest spontana köp.

Det fanns mycket att älska den här dagen. Mycket att tacka för. Mycket att glädjas över.

Så otroligt skönt att få somna en sådan kväll.

Det sägs ju att det tar en vecka att landa i semester. Den veckan har väl gått nu. Och jag har landat.

Jag i måndags: Jag älskar mitt jobb. Jag gillar mina kolleger. Jag saknar mina studerande. Tio veckor är länge. Och jag saknar redan nu att få andas i lugn och ro ibland. Sådär som jag får ibland på jobbet och ruggigt sällan hemma.

Jag i tisdags: Nog har det ju sin charm att vara ledig också. En stund. Men charmen höll i sig bara fram till lunch. Sedan var det tråkigt. Bara tråkigt.

Jag i onsdags: Det här kommer aldrig att gå. Varje dag är en vecka. Sommarlov passar inte min livssituation just nu. Åtminstone inte sommarlov med Fredrik på jobb.

Jag idag: Hemska saker så skönt det är med sommarlov! Härliga tider! Bara vi gör något vettigt varje dag och ser till att komma iväg på förmiddagen så går det här hur bra som helst.

Ja. Ibland går det snabbt. Jag vänjer mig vid vardagen väldigt lätt. Hur vardagen än ser ut. Nu ser den ut så här i en vecka till. (Förutom ett litet helt fantastiskt avbrott.) Sedan blir det en annan vardag och efter det ännu en. Och snabbt lär det gå att vänja sig. Och snabbt lär sommaren gå. Gårdagens maratonförmiddag till trots.

”Under studietiden har hon fört många intensiva diskussioner med ateister.
– Vi kan förstå varandra till en viss punkt. Men det är som att det fanns en färg som heter ‘ö’ som bara hälften av människorna ser men aldrig kan förmedla. Den dimension som för den troende är konkret och verklig tycks en person som inte tror aldrig kunna förstå.”

Citat av Josefin Öst, intervjuad i Kyrkpressen idag med anledning av att hon vann Arvid Mörne-tävlingen 2014.