Ni som hängt här en tid vet att Ingrid under sina första 2,5 år på jorden var en sömnmässigt utmanad och utmanande varelse. Det var alltid påtagligt, men ännu mer obarmhärtigt påtagligt de gånger vi besökte min syster vars alla tre barn sovit (och sover) som kungar.

Episod från typ 2010. Barnen sover på övervåningen. Vi har plockat fram naa goo och ser film. Och ett av de kungasovande barnen snyftar till i sömnen. Inget dramatiskt. Inget som kräver någon åtgärd. Inget som en förälder till en sömnsvag skulle märka. Den lilla tystnar. Och tre minuter senare låter hon igen. Igen – inget som kräver åtgärder. Men likväl något som upprepades.
– Alltså, vad håller hon på med? Vad händer? säger min syster.
Jag tänker att livet också här är relativt. Jag har varit vaken med ett skrikande barn ett par timmar natten innan och sedan vaknat halv sex på morgonen. Svensk tid visserligen. Men ändå.

Episod från typ 7 juli 2013. Barnen sover på övervåningen. Vi sitter i samma soffa. Min syster, min svåger och jag. Ett av de kungasovande barnen snyftar till i sömnen. Inget dramatiskt. Inget som kräver någon åtgärd. Men något som en förälder till en en gång så sömnsvag alltid kommer att märka.
– Alltså, vad håller han på med? Vad händer? säger jag.

För nu sover min lilla älsklings-Arv i samma rum som två kungliga sovare. Och sköter sig lika bra som de andra. Vi stänger en dörr lite efter sju på kvällen (svensk tid) och öppnar samma dörr ett halvt dygn senare. Vi kan höra små ljud. Men inga åtgärder krävs. Inga vaktimmar. Inga äckligt tidiga morgnar med barn som borde ha sovit flera timmar till.

Åh, den stora skillnaden. Bara den som en lång period inte fått sova och sedan fått börja sova igen kan till fullo förstå vad jag menar.

Och sällan är den stora skillnaden så barmhärtigt påtagligt som här på besök att min syster. Att sömnen just nu är okomplicerad och god. Att tröttheten inte kväver och att vardagen är betydligt lättare för att vi känner oss utvilade. Ibland rentav pigga. Eller tvärtom.

Vi har haft sommarlov i fem veckor nu. Arvid har krävt en insats nattetid kanske fem gånger under hela sommarlovet. På riktigt. I min värld är det totalt osannolikt. Och trots att han sovit bra hela sitt lov tar jag det inte för givet en enda natt. Så nära finns tiden då fungerande nattsömn låg på platserna 1-7 på önskelistan. Före världsfred. Varje kväll hoppas och ber jag att vi ska få sova gott. Varje morgon är jag förvånad över ännu en god natt. Så det vände inte i natt heller. Tänk.

Det kommer säkert en dag när jag tar nattsömnen för given. Men den dagen är inte här ännu.

Min yngsta lillasyster är 15 år gammal.
– Tänk, nu är jag bara dubbelt äldre än du, sa jag med nostalgisk röst och tittade på henne med kärleksfull blick där hon satt mittemot mig och åt fransk potatis.
– Mmmm, sa hon allt annat än nostalgiskt.
Sådan är hon, min yngsta syster. Befriad från nostalgi och dramatik. På många sätt så väldigt olik mig.
På ännu flera sätt så väldigt fantastisk.

Hon och jag besökte London ett par dagar i början av förra veckan. Vi shoppade, såg sevärdheter, bodde på hotell och åt goda saker. Och hon fotograferade. Och jag publicerar.

Teori: mannen på den västerländska gatan år 2013 använder sin kropp alldeles för lite.
Konsekvens: kroppen blir lätt något som bara ser ut mera än något som faktiskt behövs.

Teori: den unga mannen på gatan år 2013 tar sin hälsa för given och tänker att sjukdom är något som drabbar andra.
Konsekvens: kroppen känns inte fantastisk bara för att den är frisk, vilket den ju är. Då hälsan tas för givet krävs det mera av en kropp än att den mår bra, till exempel att den ser bra ut.

För ganska precis två och ett halvt år sedan började jag springa, mest för att känna mig frisk och hälsosam. Jag kände mig inte frisk och hälsosam när jag höll på att dö efter 5 minuter gång + 2 minuter löpning + 4 minuter gång + 1 minut löpning+ 2 minuter gång. (Och nej du, jag underdriver inte. Kolla här, så gjorde jag och förmådde inte mera.) Men efter många veckor och några månader orkade jag plötsligt springa ganska långt. Inte snabbt, absolut inte, men ganska långt. Och för varje vecka som gick kände jag mig lite friskare och lite hälosammare. Och lite mera ointresserad av att vara lätt och smal. Mera intresserad av att vara stark och energisk.

När jag blev gravid för drygt två år sedan slutade jag springa. Jag skulle ägna min graviditet åt långa sköna promenader och pass på motionscykeln men/och njuta av världens bästa ursäkt för att låta bli att springa. När den graviditeten slutade i ett missfall kunde jag ha börjat springa igen, men bara åsynen av springskorna i tamburen blev ett hån. Jag borde inte springa nu, jag borde ju vara rund om magen och flåsa alldeles för lätt och mycket, tänkte jag de få gånger jag faktiskt snörade på mig dem.

Så min springpaus blev lång. Över ett år lång. Redan före jag blev gravid med Arvid kunde jag längta efter att få börja springa igen efter att han var född. Men i väntan på att få vänta ville jag inte springa.

När Arvid var någon månad gammal började jag springa igen. Och på den vägen är jag. I början sprang jag sällan, kort, ostrukturerat och långsamt. Idag springer jag fem gånger i veckan. Jag tränar för åttonde veckan i rad enligt ett program som förhoppningsvis ska få mig att klara av ett halvmarathon i höst.

Jag har igår sprungit personligt rekord på milen, 55 minuter och 40 sekunder. För en och en halv månad sedan var mitt mål att i början av september klara tjejmilen på under en timme. I skrivande stund inser jag att jag behöver ett nytt mål. Och det känns bara bra.

Löpningen har gett mig en betydligt sundare och skönare inställning till min lekamen. Jag imponeras av min egen kropp. Inte för att den skulle se bra ut men för att den i mina ögon nu är stark och snabb och klarar sådant som den aldrig skulle ha fixat för bara några månader sedan. Löpningen har gett mig ett sätt att mäta min kropp utan att väga den. Jag kan se svart på vitt att min kropp blivit bättre utan att det svarta och vita behöver vara siffror på vågen. Löpningen har gjort mig snällare mot min kropp. Den är absolut ingen modelllkropp men den är stark och frisk. Förr var den absolut ingen modelllkropp men inte heller stark och frisk, och det är stor skillnad. Hela skillnaden.

På bilden är jag 13 år gammal. När jag i Mina vänner-böcker då får berätta vad jag är mest nöjd med i mitt utseende svarar jag håret. Och menar det.

På bilden är jag 29 år gammal. På bilden är jag igår. Och jag tycker att jag borde på nobelpriset i mod för att jag rest till London med min lillasyster utan plattång.

Det känns som om min utveckling går bakåt.

Å andra sidan; för två-tre år sedan skulle jag aldrig ha rest till London utan plattång.

Å andra sidan igen; för två-tre år sedan (kanske ännu mindre) skulle jag ha uppriktigt ha tyckt att det var mitt trettonåriga jag som var ute och cyklade.

Jag vaknar och känner efter. Känner alltid efter. Jag känner mig ganska lätt och smal idag, hur jag nu kan känna det redan före jag stigit upp ur sängen. Idag blir nog en bra dag.

För att bekräfta den goda känslan och få den svart på vitt ställer jag mig på vågen. Och den visar helt fel. Jag var ju inte alls ganska lätt och smal. Idag blir nog en dålig dag.

Det fanns en tid när jag vägde mig varje morgon. Aldrig en tid när jag lät bli att äta. Inte ens en tid när jag åt extremt lite. Aldrig någonsin ens tillstymmelsen till en tid när jag stoppade fingrar i halsen. Men absolut en tid när vågens röst talade onödigt högt på morgonen och sedan ekade i mina öron resten av dagen.

Att jag ens frågade den där dumma vågen vad den tyckte. Varje dag. Varje.

Idiotiskt.

Så jag slängde den. Det är redan ganska många år sedan. Och det är en stor lättnad sedan. Nej, det är kanske åttiotusen stora lättnader sedan.

Tyckte jag att jag var tjock? Nej. Tyckte jag att jag kunde ha varit smalare? Ja. Tyckte jag att jag borde ha varit smalare? Ja.

Påverkade mitt tyckande mina mat- och motionsvanor? Nej. Påverkade mitt tyckande mina tankar? Ja.

Ja. Ja. Ja.

Det sägs ju ibland att alla kvinnor vill gå ner dedär sista fem. Jag hatar att det sägs och jag hatar ännu mera att det kanske ligger något i det. Jag vill inte att det ska vara så och jag vägrar acceptera det. Jag vägrar gå med på att det ingår i kvinnans varande att ständigt vilja väga lite mindre än hon gör. Än hon kanske/antagligen borde göra.

Efter att under en alldeles för lång tid ha funderat alldeles för mycket på de där sista fem så slängde jag alltså vågen. Jag började vakna och känna efter. Och lät det stanna där. Jag frågade ingen våg som sedan fick makten att ändra på min känsla. Om jag kände mig lätt och smal så var jag lätt och smal. Eller så var jag det inte och det var också helt okej. En pågående utmaning som jag kommit mycket längre med nu är att inse att det ju faktiskt inte är avgörande, att jag inte måste vara lätt och smal. Jag är ju absolut inte sämre på något av det som jag verkligen värdesätter om jag är tung och tjock.

Aldrig ska mina barn höra mig säga att jag är tjock. Aldrig ska de se mig ställa mig på en våg varje morgon. Aldrig ska de höra mig prata om godsaker som onda ting som jag inte borde äta. Aldrig ska de se mig stå och klämma på och/eller dra i mina kroppsdelar och se missnöjd ut. Aldrig ska dedär sista fem bli ett vedertaget begrepp i vårt hem. Aldrig ska de märka att jag hoppar över måltider eller äter annan mat än alla andra.

Och med mina barn menar jag här mina mest älskade två men också alla de många andra barn som jag kommer i kontakt med via församlingen och via jobbet.

Och det är inte bara för deras skull utan också för min egen. För jag tror att vi blir vad vi gör, att våra handlingar formar våra tankar. När jag vägde mig varje morgon var jag en människa som var löjligt fokuserad på min vikt. När jag slutade med det blev jag en människa som var mindre löjligt fokuserad på den saken. Och på den vägen är jag.

Är jag i mål? Nej. Är närmare målet än förr? Ja. Än någonsin? Kanske rentav.

Och det första helt avgörande steget var att slänga en dum våg. Att låta det först gå dagar, veckor, månader och slutligen år utan att kunna sätta en siffra på mig själv. En siffra som sedan hade makten att fria eller fälla och oftast valde det senare.

Det andra helt avgörande steget var löpningen. Men den får ett helt eget inlägg för att den är så väldigt värd det.

Jag lovade ju en fortsättning på det jag började skriva om mammakroppen. Här kommer nu den korta versionen eftersom jag snart ska gå en trappa ner och äta chips med min man.

De två saker som i särklass påverkat min kroppsbild allra positivast:

– Att jag slängde min våg.

– Att jag började springa.

Den sak som jag allra mest hoppas att snart få lägga till i listan ovan:

– Att jag började se på min kropp med nåd, humor och kärlek.

Jag tror nämligen att det inte ligger så vansinnigt långt borta mera.

Vill du höra den längre versionen? Den finns, men den är inte bara ljus och glad.

Man och dotter festivalar på underbara Pörkenäs i sommarkvällen. Sonen sover och jag hade planerat att njuta av ensamheten genom att läsa en bok eller titta på Modern family. Istället späker jag mig själv genom att läsa blogginlägg och texter som gör mig ledsen. Outgrundligt ledsen.

Få saker sårar mig lika mycket som när kristna pratar skit om andra kristna. Fula ord om att vissa är för konservativa och andra för liberala, att vissa är för högkyrkliga och andra för lågkyrkliga, att vissa struntar helt i sin tro medan andra är hjärntvättade av sin, att vissa följer den gamla syndakatalogen (sex och alkohol) och andra den nya syndakatalogen (konsumtion och miljö). Jag hatar det. Bara hatar. Har vi på riktigt inte kommit längre än så? Kan vi verkligen mena oss älska den Gud som skapat oss alla om vi hatar den kristna syster eller bror som tycker annorlunda än vi själva?

Det finns en massa frågor som vi tycker olika i eller värderar olika högt. Så är det bara. Men snälla vi, hur kan de här frågorna spela så stor roll att vi tycker oss ha rätt att prata illa om dem som kommit fram till andra svar än vi? Måste vi utgå från att de är vilsegångna syndare? Eller kan vi i nåd tänka att vi själva kanske inte har råd att kasta så många stenar?

I senaste numret av Kyrkpressen skrev Patrik Hagman en fantastisk och stark ledare om kärleken oss kristna emellan, eller snarare om bristen på den. I samma nummer skrev Sofia Torvalds en artikel om att inte prata illa om andra människor, om att undvika skvaller. Så jag slår ihop dessa två och…

Utmaning: En vecka utan att säga något negativt om en annan människas tro och/eller sätt att utöva den tron hur dumt det än verkar i dina egna ögon. Och att dessutom avbryta någon annan negativ skitpratare som försöker sig på att diskutera någon annans tro på ett respektlöst sätt.

– att tack vare den yngsta systern få handla mat ensam med Fredrik. En riktig dejt, sa vi som är lite lätt svältfödda på sådant

– att få midsommarluncha med en god och ofta saknad vän

– att få midsommarluncha med en så god vän att tortillas faktiskt känns som en rimlig lunch också en sådan här dag

– att få tillbringa några timmar på det som kanske kan vara världens vackraste plats med delar av ursprungsfamiljen och god sommarmat

– att få vara så uppenbart älskad av min man ännu efter snart nio år som gifta

– att få fira midsommaraftonsafton med sovande barn på övervåningen, med en snygg man i soffan, med en ganska bra film och i väntan på att tre fina ungdomar ska komma hem från sina firanden

Idag satt jag hemma hos en god vän i Gerby. Eftersom Helsingfors ligger så avsides och eftersom jag är världens sämsta på att höra av mig per telefon är det alldeles för sällan vi träffas. Till en början handlade det mycket om barnen. Om att hjälpa dem att hitta varandra. Om att få i dem en första eller andra frukost.

Sedan pratade vi lite kort om sommarplaner men sedan blev det på riktigt. Och jag älskar samtal som är på riktigt. Jag älskar att den goda vännen i Gerby och jag kan hitta till de riktiga samtalen så snabbt trots att vi så sällan har möjlighet att göra det.

Vi talade om livets skörhet. Om det som gör ont. Om förhoppningar och drömmar som slutade i besvikelse och sorg. Om relationer som brustit. Om hjälplösheten som förälder. Om fåfänglig men sällan harmlös längtan efter bekräftelse och popularitet. Om rädsla. Om sjukdom och död. Om sprickor i fasader. Om oro.

Sådana saker. Och jag tänker när jag senare på dagen åker hem; hur kan jag så ofta känna att livet är så oändligt vackert?

Och sedan läser jag den här texten som Linn länkat till. Och jag känner hur livets fulhet bara gröper ur mig. Jag gråter. Både när jag läser texten tyst för mig själv och när jag berättar om den för Fredrik med få få få ord eftersom resten stockar sig i halsen. Och jag gråter nu när jag tänker på den.

Hur kan jag så ofta känna att livet är så oändligt vackert?

Och just nu i just den här stunden vet jag faktiskt inte. Jag minns inte riktigt.

Vad är det för fel på oss människor egentligen?

Pissvärld.

Och ändå; det enda vi har just nu och just här är det här livet och den här världen och den här arma mänskligheten. Och just däri ligger kanske en del av den oändliga skönheten. Det är allt vi har.

För tio månader sedan skrev jag att jag trodde på ett lugnare år än det föregående. Jag vågade till och med tro på ett betydligt lugnare år.

Trots att jag redan då räknade med möjligheten att få äta upp min naiva kommentar.

Men det år vi har bakom oss är inte bara lugnare än det före det. Det är det lugnaste år vi haft sedan åtminstone 2006. Trots en ny familjemedlem. Trots exil på grund av rörrenovering. Trots att dagiset också renoverades under halva året och befann sig tillfälligt fem kilometer bort åt ett helt galet håll. Det har varit ett lugnt och stressfritt år. Inte lätt alla gånger. Inte roligt alla dagar. Men lugnt och stressfritt.

Så vi äter fortfarande inte upp någonting alls. Och med det långa sommarlovet som pågår just nu lär vi inte behöva tugga igen före vi skriver augusti.