Ja, här kunde den ju lämpligen ha varit. Om jag skulle vara en människa som retar mig på fula bokomslag. Eller en människa som gärna skulle visa upp de fula böcker hon känner till.

Men jag är inte sådan.

Jag är en sådan som känner hur något knyter sig i magen när jag i början av januari ser att jag tio dagar senare förväntas lyfta fram en ful bok.

Det är lite samma knytande i magen som gör att jag håller någon slags koll på vilka muminmuggar som väljs mest sällan av våra gäster och sedan alltid väljer en av de muggarna själv. För att jag på något skumt sätt tycker synd om de muggarna för att de så sällan blir valda. (Vilka de mest sällan valda är? Glöm det! Som om jag skulle hänga ut dem offentligt på det sättet!)

Så där har jag alltid varit. Hittills. Jag vet att det är märkligt och jag växer kanske ur det någon dag. Men just den här måndagen i mitten av januari 2014 vill jag inte lyfta fram en ful bok.

Bättre lycka nästa gång.

Kanske.

För ärligt talat verkar den här egenskapen snarare förstärkas med åren.

Men det kan vi tala tyst om.

… måste nog ändå bli att byta ut tv mot bok. Rakt av. Jag är så brutalt nyförälskad i läsningen efter det här veckoslutet att jag tycker nästan synd om de elever som råkar ut för mig imorgon. Jag kan mycket väl bli osaklig i något skede. Ni vet de där ämneslärarna som är så passionerade för det egna ämnet att de förlorat all verklighetskontakt och därmed förmågan att nå tonåringar med passionen? Det är jag imorgon. Är jag rädd.

Jag älskar allt som hör ihop med läsning förutom den smärtsamma vetskapen om att jag aldrig kommer att hinna/kunna läsa allt jag vill/borde läsa. Och det faktum att det åtminstone för mig är svårt att äta glass samtidigt som jag läser.

Januari är SÅ bästa läsmånaden hittills i år. Vi skriver idag 12.1 och jag har redan läst sju böcker den här månaden.

… kanske paprika. Här är jag ytterst otvärsäker, men nog är ju paprika är bra sak. Dessutom rätt jämn, det är sällan man får ett måndagsexemplar av paprika. Hållbar är den dessutom. Och rätt estetiskt tilltalande. Mångsidig.

Jag känner hur tvärsäkerheten smyger sig på.

Ja, paprika.

Idag har jag haft en riktig prästfrulördag. Jag har inte direkt saknat dem. Fredrik åkte hemifrån kvart över elva för begravning och kom hem ett par timmar senare. Sedan åkte han igen halv sex för ungdomssamling och är i skrivande stund naturligtvis inte hemma ännu. På nästan alla plan hoppas jag ju att de har en så fin samling, en så god kväll att han stannar länge, länge. På något egoistiskt plan hoppas jag bara att han ska komma hem snart. Ett par timmar här och där räcker inte.

Få egenskaper är så oattraktiva som bitterhet och jag vill verkligen inte börja sura bara för att jag återigen kommer att börja vara rätt mycket ensam med barnen på helgerna. Det hjälper inte alls. Det är bara att gilla läget och göra det absolut bästa av situationen.

Det är ju inte bara prästfruar som ofta är ensamma med barn vid tidpunkter då det känns som om alla andra är lediga med sina familjer. Jag har glömt hur man gjorde det här utan att gå och sucka och stöna och tycka synd om sig själv. Påminn mig! Du som firat lördag med samma förutsättningar som jag idag; hur räddade du dagen och gjorde den till en fest?

Dessutom känns den snygg. Vet den som känt den i sin hand.

Här följer ett bonusinlägg till er som oroat er för Arvids insteg i dagvården.

Fredagen förra veckan var tuff och det låg ett moln över hela veckoslutet. Goda stunder tänkte jag på Arvids situation var tionde minut. Sämre stunder var sjunde-sjätte. Det var nog ett moln som låg över oss föräldrar. Arvid var sitt vanliga jag. Glad och trygg. Varken mer eller mindre famnig än vanlig.

Tisdagen gick rätt bra, betydligt bättre än någon av dagarna innan. Det andra skötbarnet var krassligt och hemma och Arvid och barnskötaren fick vänja sig vid varandra bara de två. Säkert bra.

Onsdagen igen gick både bättre och sämre.

Igår gick suveränt. Arvids bara femte dag tillsammans med barnskötare och kompis och han grät inte alls när vi andra for iväg på morgonen. Han bara vinkade glatt. Och var sedan på riktigt gott humör hela resten av dagen.

Det mitt förnuft visste för en vecka sedan vet också mina känslor nu. Det här blir bra! Och det är skönt att redan på en vecka ha kommit såhär långt!

Att underskatta tiden. Jag är en obotlig tidsoptimist. Jag tror att jag hinner med trettiofem minuter på tjugo. Hela tiden. Och det är en dålig egenskap.

Att läsa sms och mejl i stunder då jag faktiskt inte kan besvara dem. För jag glömmer så fruktansvärt lätt bort att svara senare. Tror att jag redan gjort det. Note to self: att tänka ut ett svar är inte detsamma som att skicka ett svar.

Att lida av en makaber beslutsångest när jag ska beställa på restaurang. För att inte tala om glassbar. Jag köpte lägenhet hastigt och lustigt. Bilköpet tog inte länge. Jag besökte exakt en butik när jag skulle köpa brudklänning. Och lika många när vi köpte min vigselring. Jag är absolut inte en sådan som tänker efter länge och kollar många olika alternativ. Jag är en sådan som slår till och sedan aldrig tittar tillbaka. Förutom när jag är på restaurang eller står utanför en glasskiosk. Då kallsvettas jag och vrider mina händer. Hyperventilerar nästan. Livrädd för att göra ett dåligt val. Jätteskumt. (Fredrik tappade säkert lusten inför vår stundande lunchdejt när han läste det här. Det var inte den här egenskapen han föll för en gång i tiden. Om vi säger så.)

Jag skulle handla mjölk, bröd, malet kött, frukt och glass. Kände mig ganska oinspirerad. Men så fick jag med mig den här ljuvliga lilla kvinnan som sällskap och det räddade allt.

Och jag insåg att jag själv, livet och föräldraskapet tydligen förändrats. För inte alls speciellt länge sedan skulle jag inte hellre ha tagit med henne på matuppköp än lämnat henne hemma.