… fetaosten.

Ibland är det lätt.

– Give me five! säger hon.
Och han ger five.
– Mäktigt, säger hon med någon sverigesvenskinfluerad accent.
Och så skrattar de båda två.

Så mycket som jag älskar henne och honom enskilt. Så mycket mer jag älskar dem tillsammans. De är en så klockren kombination.

– Du är den gulligaste ungen i världen, lillebrorsan, säger hon minst en gång om dagen.
Och alla som sett dem tillsammans vet att hon menar det.

– Jag älskar dig mest av allt i universum men jag blir arg på dig när du drar mig i håret, säger hon minst varannan dag.
Också det menar hon.

Syskonkärlek. Jag tröttnar inte.

Jag är fortfarande nästan bara läsning och bok. Har börjat inse att människorna, jobbet och sakerna jag egentligen älskar inte bara är hinder mellan mig och läsningen, men just nu skulle jag faktiskt tacka ja till några dagar för bara mig själv och mina böcker.

Någon gång i mitt liv, när jag var mycket mera patetisk än jag är nu (och också överanvände ordet patetisk), skulle jag ha tyckt att det ovanskrivna är ett ärkebevis på att en människa är just patetisk. Nu tycker jag inte alls det.

Det är inte okej men jag kan leva med att det finns tonåringar som tror sig vara för coola för mössa i minus femton. Mindre förstående är jag när visssa tydligen är gör coola för att stänga sina jackor. Eller ens ha jacka. I minus femton.

Inlägget ovan har (nästan) ingenting med eleverna i min skola att göra och (nästan) bara med andra elever i andra skolor som jag mötte på väg till jobbet idag.

Egentligen älskar jag Fredrik lite mera för att han antyder att jag överskattsr mitt utrymme. Det är bara för att jsg får en törn som jag blir vansinnig där och då. Att han gör det gör mig gott och min omgivning ännu godare. Att han gör det smidigt och diskret gör honom godast.

– telefonköer
– att försöka få in Arvids tummar i tummen på tjocka vinterhandskar (seriously, är det någon som vet hur man fixar det där på en ettåring?)
– att hår blir smutsigt och måste tvättas
– när folk inte beter sig som folk (jag kräver ganska lite, så när min gräns passeras är det illa på riktigt)
– jag själv när jag blir för ivrig och tar för mycket plats
– Fredrik när han på ett finkänsligt och för andra omärkbart sätt antyder att jag blir för ivrig och tar för mycket plats
– omständlighet
– elitism

I måndags var jag på möte. På möte för föräldrar till blivande förskolebarn. Jag fattar inte. När blev min lilla dotter så stor? Tänk att hon i höst ska röra sig i skolkorridorer. Ha en matematikbok. Jobba med alfabetet i grupp. Ha vänelev i årskurs 3.

Jag fattar faktiskt inte.

Det sägs ju att andras barn växer snabbt, men nu känns det plötsligt som om det går rätt snabbt med vårt eget också.

Jag tror att hon kommer att älska förskolan. Jag gissar att hon kommer att dras till uppgiftsböcker som jag själv (tyvärr) dras till socker just nu. Och jag hoppas att hon får ett festligt år. Nya vänner. Många skratt. Mycket, mycket trygghet.

För egen del är jag just nu mest orolig för att förskolan börjar klockan nio. Och med börjar menar jag börjar.

Fredrik Backman har skrivit tre böcker. Alla tre har fått mig att skratta högt. Alla tre har fått mig att gråta på riktigt. Han är onekligen bra. Snart börjar jag misstänka att det inte bara handlar om en tillfällig lyckoträff i början.

Jag hade tänkt skriva ett engagerat inlägg om prostitution men fick inse mig besegrad av en lite för lång och lite för intensiv dag. Kanske imorgon. Hoppas imorgon. Mest för att det skulle kunna vara ett tecken på att morgondagen är lugnare än dagen. Ja tack.

… skulle jag absolut inte välja Carrie i Homeland. Kanske tusen gånger har jag känt tacksamhet över att inte ha den kunskap om andra människors och länders hemligheter som hon har. Sällan har mitt eget liv känts så roligt som i jämförelse med hennes.

Jag skulle inte heller välja någon alls i Gossip girl. Där har folk seriöst märkliga problem. Upplyser jag er om eftersom jag har fördomar om att mina läsare inte tillhör GG:S tittarskara. Det är nog bara jag.

Jag tror att jag kanske skulle byta liv med Claire i Modern family. Som hemmafru med tre jättestora barn skulle jag säkert hinna lösa mycket. Dessutom skulle hon kunna lära mig en hel del om ordning och reda. Och sedan tycker jag att hennes man Phil är en av de festligaste och roligaste karaktärer som finns i tv just nu.