– Om du börjar springa in i vardagsrummet hela tiden ikväll så äter jag upp dina sista Ikea-kex, hör jag mig själv säga.

I en stund då jag är varken arg, sur eller frustrerad. Jag sa det nästan med något som liknar en glimt i ögat.

Men ändå.

Att hota med att äta upp en femårings kex finns tack och lov inte speciellt högt på listan över mina stoltaste stunder som förälder.

Nu börjar jag. Bara 141 kvar.

Idag kom det sig att jag plötsligt hörde Niklas Strömstedt sjunga Vart du än går. Och den där första tiden med Arvid bara sköljde över mig eftersom det var just den sången jag sjöng allra oftast för honom. Jag kom ihåg att världen blev ny när han kom till oss. Det var jag inte beredd på. Jag hade snusförnuftigt förväntat mig att ett andra barn ändå är ett andra barn och att jag som rutinerad förälder skulle vara rätt sval inför hans ankomst. Han golvade mig. Min egen kärlek till honom golvade mig.

Idag kom det sig att jag plötsligt såg en mamma med en barnvagn. Och den där tiden jag inte fick med Arvid bara sköljde över mig. Tänk att jag började jobba igen när han var bara fyra månader ung. Tänk. Inte en enda gång har jag ångrat det, så vissa är vi om att det var det absolut bästa för oss som familj. Men många, många gånger har jag saknat det som vi inte fick, han den där som golvade mig och jag.

Idag och alla andra dagar sedan han kom till oss har tacksamheten sköljt över mig. Att han är vår är större än allt. Att vi får vara hans är nästan lika stort.

Jag läste idag på min blogg att det var just den här dagen för ett år sedan då Ingrid första gången läste en hel mening ur en bok. Idag läste hon hela Alla vi barn i Bullerbyn så det har ju hänt ett och annat under året som gått.

Oj.

Jag höll nästan på att inte publicera det här inlägget av rädsla för att någon ska tro att jag bara vill stoltsera med Ingrids läsning. Men jag publicerar i alla fall och ser det som ett test. Kollar om någon blir provocerad.

Det finns ingen stolthet i att Ingrid kan läsa. Men det finns väldigt mycket glädje i det. Ni som också tycker om att läsa vet säkert vad jag menar och ser säkert den totala bristen på stolthet och den totala, totala glädjen.

Ett vårtecken säkrare än något annat är studentskrivningarnas intåg i mitt liv. I fredags skrev abiturienterna textkompetens och idag ska jag börja nosa på de hundratals sidor jag ska läsa igenom och bedöma under veckorna som kommer.

Nu just är den där högen med hundratals sidor den absolut värdefullaste saken i mitt liv. Ingenting annat är oersättligt. Ingenting annat är katastrofalt att förlora. Det är en skön påminnelse om hur lite saker betyder när det kommer till kritan. Jag skulle gladeligen offra min nya telefon, min ipad, alla mina klänningar, Fredriks nya dator och till och med Ingrids pappersdockor före jag skulle offra den här pappershögen. För allt det där andra går att ersätta. Det är bara pengar.

Men Högen. Den är mycket mera så.

– vaknade jag och var trött redan från början
– hade jag redan före klockan tolv ätit frukost, sprungit 14,9 km, tvättat håret, fixat lunch åt familjen och upptäckt snowboarden som tv-idrottsgren
– blev jag väckt tre gånger av Ingrid under ettmeddasviilo
– körde jag Ingrid till och från ett barnkalas
– läste jag nästan en hel spänningsroman och funderade som alla gånger förr på vem jag egentligen försöker lura genom att läsa böcker jag egentligen inte klarar av
– såg jag två avsnitt How I met your mother med Fredrik
– tyckte jag att Ingrid somnade ovanligt tidigt då hon somnade redan strax efter halv elva
– tyckte jag att punkten ovan var rätt sorglig

Jag och Ingrid stiger ur bilen efter att ha handlat glass, chips och godis inför kvällens melodifestival. I den här gården tar vi sådant på allvar.
– Jag undrar hur det går för Liverpool nu, säger Ingrid.
– Ja, just ja. Det är ju match, säger jag.
– Mmm. Efter första hand (läs: halvlek) hade Arsenal noll och Liverpool fyra. Så det gick bra då. Jag tror att Liverpool visste bättre var målvakten var så att de inte sparkade bollen rakt där han stod.

Bra analys. Och tänk vad hon hade snappat upp. Jag hade absolut ingen koll på vad ställningen var. Inte ens vilket motståndarlaget var.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Den kvinnan älskar jag. Hon håller på allvar på att bli ett av de bästa hängen jag har.

Jag antydde att vår son har ett rätt irriterande ljud just nu. Varje gång han vill något skriker han till. Gällt. Brustet. Och med en volym som får det mesta jag hittills hört att blekna.

Du tror mig kanske inte. Ord som gällt, brustet och volym kanske säger dig för lite.

Så låt mig uttrycka det på ett annat sätt:

I torsdags när jag kom hem efter två möten satt Fredrik i klubbis (barnkammaren) med händerna för öronen och såg ut som en slagen man. Arvid var på gång.

– Jag har googlat, Amanda. Och vissa menar att det här kan pågå väldigt länge.

Fatta den grejen. Fredrik hade googlat. Under våra fem och ett halvt år som föräldrar har Fredrik inte googlat förr. Inte när något barn haft blödande utslag. Inte när någon spytt nio dagar i sträck. Inte när vi i regel var vakna två-tre timmar i sträck varje natt med vår tvååring.

Men nu har han googlat.

SÅ irriterande är det. Faktiskt.

Och dagen då vi fick se mera seger än vi hoppades på. Då Arvid var glad och nöjd och harmonisk hela dagen trots att allt måste ha känts väldigt nytt och obekant. Då livet på något sätt återvände trots att vi nog skördar frukter ännu en tid efter det pusslande och deltidsjobb som de senaste veckorna fört med sig. En frukt är att jag jobbar fortfarande fast timman är sen. Just idag gör det ingenting. Just idag gör ingenting annat någonting än att Arvid landade väl redan dag 1. Bakslag kan komma. Lär komma. Men just idag och just nu är det fest.

Arvid har under de senaste veckorna börjat uppskatta Buu-klubben så pass att man nästan kan räkna med en halvtimmes andningspaus mitt i kvällen. Det är ju också en milstolpe och en seger.

Imorgon har det gått tre veckor sedan Arvid senast träffade sin dagvårdare. Imorgon ska de träffas igen. Snacka om milstolpe. Hoppas på seger.