Jag är uppvuxen i en kvinnostark familj. Länge var det mamma och tre flickor, sedan kom en syster till när jag var femton. Jag vet ingenting om hur det är att ha en bror.

Som mamma till en syster och en bror tänker jag mycket på hur det kunde tänkas vara och nu har jag en fråga till dig kvinna som är med bror.

1. Den där charmiga svartsjukan som bröderna Melkerson visar när en yngling närmar sig Malin på Saltkråkan; finns den eller är det ännu en ljuvlig produkt av Astrid Lindgrens fantasi?

2. Är det bara bland mina vänner och bekanta som föräldrar i förväntar sig mera av döttrar än av söner? Systrar får tidigare ansvarsuppgifter hemma än bröder? Och dessutom av annan art?

En av mina bästisar bor i samma stad som jag. Hon har en man som har samma jobb som min man. Hon har en man som jobbar i samma församling som min man. Hon har en man som just nu är på samma resa som min man.

Bara en enda sak var rätt sak att göra; det vi gjorde. Jag och mina barn flyttade in hos henne och hennes. Och allt som luktar ensamhet, trötthet och bitterhet och annat fult som kan krypa fram när man är ensam med småbarn bara försvann.

Dagens två lärdomar:

1. Jag vet att jag sagt det förr och att jag kan bli tjatig men småbarnsliv ska faktiskt delas. Sådant som kan framkalla tårar i ensamhetens mörka stund kan få en att skratta när man får möta en vuxen blick mitt i eländet.

2. Att övernatta hos vänner som bor nära är något jag gör alldeles för sällan. Sedan jag blev vuxen har övernattning alltid varit förknippat med praktiska omständigheter och det är ju synd. För det häng som finns efter barnens läggdags finns ju aldrig om man inte sover under samma tak.

De satt tätt tillsammans i soffan, de där två som mitt i oss också är en helt egen gemenskap.

De skrev brev. Och jag fick brev.

Jag tycker uppriktigt synd om alla dem som inte får se Let’s dance med Ingrid på fredagar.
– Den där kjolen skulle passa bättre åt Emilia (hennes docka), säger hon nyktert när någon väljer att visa betydligt mera ben än hon döljer.

Vi har, med hennes ord, världens nästbästa fredagsmys någonsin på gång ikväll. Med chips, kex, godis och glass saknar vi bara en sak; Fredrik.

Jag älskar diskussion, dialog och möten över åsiktsgränser som aldrig räddat någon värld. Därför tar mitt hjärta ett glädjeskutt när 40 personer kommenterat Ida Henriksons text på svenska yle.

Ändå kommer det sig att mitt hjärta sedan tar en massa andra slags… skutt. Att tävla i att vara det kön som har det sämst känns absurt. Vem vill vara med i en sådan tävling? Vem vill vinna den?

Och det hör egentligen inte hit; men känner män sig verkligen påhoppade av att läsa artiklar om mäns våld mot kvinnor? De män jag känner bäst känner sig inte alls anklagade, bara bedrövade å de misshandlade kvinnornas vägnar. Så vilka är de män som behöver försvara sig?

Jag är antagligen ännu tröttare idag än igår. Men trötthet är i sanning relativt och efter en på många sätt bra dag känner jag inte igen den jag var igår. Och så får det gärna fortsätta. Väldigt gärna.

I natt får jag somna bredvid min syster. Det kan mycket väl vara en av de klockrenare definitionerna på lycka.

– Hur orkar ni? frågade människor när vi i regel var vakna ett par timmar i sträck varje natt med vår tvååring. Och hade varit det i nästan hela hennes liv.

Vi förstod aldrig riktigt vad de menade. Klart vi orkade.

Vi drömde om sömn, vi tänkte nästan bara på sömn och det enda vi önskade till de jular och födelsedagar som kom och gick var sömn. Men klart vi orkade.

Så vi förstod inte varför människor frågade. Vad människor menade.

Idag förstår jag. Idag är jag trött. Igen idsg. Det är som om helgens magsjuka lever kvar i mig genom en trötthet som inte vill släppa taget. Samma dag som jag efter några tuffa veckor lämnade ifrån mig studentproven skulle jag vila. Istället började jag spy. Och den där helgen som jag skulle vila ut det första studentprovet och vila in det andra var jag så utmattad att jag inte ens kunde vila. Jag kröp mellan sängen och kylskåpet för att kunna hälla i mig gul jaffa och orka en timme till. Helgen gav inga av de krafter jag hade hoppats på. Den snarare gröpte ur.

Så idag är jag trött. Och jag förstår varför folk frågade hur vi orkade.

För när jag är trött är jag lättretlig. Jag tycker synd om mig själv. Jag har längre till glädjen. Jag ser så lite av det jag annars ser så mycket av.

Jag känner faktiskt inte igen mig själv. Och även om jag långt ifrån älskar alla delar av det självet så är det alla gånger att föredra framom den jag är idag.

Må helgen som kommer bli all vila jag hoppas på. All vila jag behöver.

På måndag kommer nämligen studentprov två.

Jag vågade. Men nog var jag rädd. För jag visste ju att det skulle bli på gränsen.

När jag läste boken fick jag ta paus efter hundra sidor för att Fredrik var borta och jag ensam hemma med Inksie. Den var för läskig. Och då fick jag ju ändå skapa och välja bort bilderna i huvudet.

Ikväll var jag helt i händerna på en teaterföreställning som skapade och tvingade på mig bilder.

Men jag vågade. Och jag klarade.

Pjäsen var stark. Berättelsen höll, även om den förstås hade tappat en del av sig själv på vägen till scenen. Lika mångfacetterat, lika djupt och lika smygande kan en pjäs aldrig bli.

Gräset är mörkare på andra sidan. Se den. Läs den.

Och prata med varandra. Gräset som ingen annan får se är mörkast av allt.

På något plan känns ett urdrucket glas och en tömd assiett så sorgligt. På ett annat plan, det verkliga, betyder det idag att det bor sprite och fastlagsbullar i min mage och då är sorgligt så vansinnigt fel ord att använda.

Sak man mindre gärna hör femåringen säga klockan 21.48 en måndagskväll:

-Nu ska jag vila mig lite, mamma. Så orkar jag göra några kort till sedan. Och sedan ska jag kanske sova.