Med dessa tre besökte jag just den nyaste lilla människan i vårt liv. Och när barnet låg i min famn slogs jag av hur mirakulöst och oerhört det är varje gång världen blir ett liv rikare.

Och ungefär samtidigt insåg jag hur idiotiskt och fruktansvärt jag uttryckte mig i inlägget nedan. Skaffa en ettåring. Det fungerade kanske när jag sa det åt några sextonåriga elever, men det fungerar verkligen inte här eller någon annanstans där alldeles för många människor hoppas på och ber om ett enda; ett barn. En gång var det min innerligaste bön och min tyngsta besvikelse. En kort gång, men en gång. Jag borde veta bättre.

Jag var frestad att radera inlägget för att dölja min klumpighet. Men jag låter det stå kvar. Som ett vittne om att det inte alltid är elakhet och oförståelse som gör att folk sårar. Ibland är det klumpighet och oeftertänkamhet. Vilket inte är en ursäkt men ändå en annan sak.

Förlåt.

Tips till dig som lider av telefonberoende: skaffa en ettåring.

En älskad blev förlovad.

En annan blev döpt.

En tredje blev född.

Detta var i sanning ett händelserikt och vackert och stort veckoslut.

(Det känns nästan fånigt att i sammanhanget lyfta fram att jag sprang 20 km igår i snöslask. Men bara nästan fånigt, så nu är det sagt.)

Jag har under de senaste dagarna förkovrat mig i fransk barnuppfostran och läst boken Franska barn kastar inte mat.

En del saker håller jag helt och hållet med om. En del saker håller jag inte alls med om.

Och lustigt nog inser jag att Ingrid har en del drag som präglar franska barn men lider akut brist på vissa. Medan Arvid uppfyller andra kriterier och minst sagt brister vad gäller andra.

Har någon av er läst? Vad tyckte ni?

Det som jag på inget sätt kunde ta till mig var ett av argumenten i diskussionen kring jämställdhet (eller bristen därpå) i de franska hemmen. Författaren hänvisade där till en av sina franska väninnor som förtjust hade berättat att hennes man uttryckt beundran för henne eftersom hon sköter allt där hemma så fint. Själv skulle han, enligt egen utsago, aldrig klara det. Och hon kände sig stolt över att hon klarade det.

Är det bara jag eller är inte det där höjden? Att kvinnor går med på att dra ett enormt lass hemma för att deras män tycker de är duktiga? Att män rättfärdigar sitt latmaskande genom att hylla de kvinnor som sliter i deras ställe? Att män som kan leda stora företag med många anställda plötsligt blir inkapabla och handlingsförlamade när de står inför ett hushåll?

Nej. Jag fattar inte.

– Mamma, jag är så lycklig.
– Vad roligt att höra, älskling. Vad är det bästa med livet just nu?
– Att jag får vara ditt barn. (Kort paus för att blinka bort tårarna)
– Vad är det bästa med det då?
– Att du har så bra idéer och tycker så mycket om din familj.

och alla andra dagar.

Med en ödmjuk outfitbild avslutar jag en dag som innehöll:
– morgonlänk
– ett frustrerande telefonsamtal
– 27 elevtexter
– ett kort elevmöte
– en eftermiddag med Fredrik och jobb på café
– ett kvällshäng med barnen
– en konsert med Ingrid
– ett kvällste med Fredrik och vännen JG

Förra veckan länkade folk till Mia Skäringers text om att världen inte behöver flera dieter.

Den här veckan länkar folk till texter som pekar ut Skäringer som en köpt bluff. Till texter som pekar ut förra veckans länkare som okritiska mediekonsumenter.

Jag tänker att triumf egentligen aldrig någonsin är vackert.

Jag tänker att den cyniska må vinna ibland eller rentav ofta men att det laget ändå känns som ett trist alternativ.

Jag tänker att det egentligen bara finns förlorare i den här diskussionen. Också.

Det har nu gått fem månader sedan jag tog farväl av mitt blonda jag. Det har också gått fem månader sedan jag färgade mitt hår senast och jag tror mig tala sanning när jag säger att det i mitt vuxna liv inte gått fem färgfria månader förr. Jag börjar tydligen vara rätt nära min riktiga färg nu.

Jag hade tänkt visa Arvids nya frisyr här. Istället får jag visa hans nya förmåga att göra grimaser.