Katarina Lind skriver en text om Guds bästa barn och deras sätt att hantera (eller snarare icke hantera) sexuella övergrepp inom kyrkan.

Jag klarar bara nästan av att alls tala om saken eftersom den gör mig så fruktansvärt ont. Hur någon människa kan göra något så oerhört hemskt mot ett barn övergår mitt förstånd. Det kryper i kroppen av obehag när jag tänker på saken. Absolut ingenting kunde få mig att låta bli att reagera om jag fick veta om något dylikt. Ingenting.

Med tanke på hur jag avskyr att det finns människor i församlingar som våldfört sig på barn känns det på något sätt absurt att läsa en text om att jag borde skärpa mig och sluta sopa obehagligheter under mattan. Det känns absurt att läsa en text som raljerande kallar mig Guds bästa barn och uppmanar mig att lyssna till biskopens ord om att min tro ska synas också i vardagen.

Och samtidigt som det känns absurt så sårar det mig. Jag kanske är blöt, överkänslig och humorbefriad, men jag blir sårad.

För jag tror inte att jag är bättre än någon annan, så därför blir jag ledsen när Katarina Lind ironiskt kallar mig Guds bästa barn (och om det inte är mig hon menar – vem är det då och varför görs inte skillnaden?).

Igår lyssnade jag till en debatt om hur kristen tro diskuteras i media. Chefredaktör Jens Berg kom med bra poänger, genomtänkta synpunkter och en imponerande respekt som ganska sällan präglar journalisters diskussion om kristen tro. Och jag blev så glad. Och jag insåg att det nästan aldrig är journalister som är raljerande och hånfulla och överlägsna, det är anonyma tyckare i kommentarsfältet.

Men så kom det här idag. En text där en redaktör, enligt mig, gick över en gräns. Jag är trött på att bli porträtterad som skenhelig. Som en människa som döljer övergrepp mot barn när jag faktiskt aldrig någonsin har gjort det. Jag är inte bättre än någon annan. Men är jag verkligen så fruktansvärt mycket sämre att jag förtjänar att förlöjligas och hånas?

Förresten… Det är självklart att de utsatta barnens lidande är miljarder gånger större än mitt lidande på grund av texten som skrevs. Och därför känns det nästan löjligt att alls reagera. Men jag skulle så gärna bli positivt överraskad lite oftare än jag blir. Och jag förundras än en gång av hur tillåtet och uppmuntrat det är att uttrycka sig raljerande och generaliserande när det gäller troende kristna. Det är det ju nästan aldrig annars.

Utgångspunkt 1: en våldtäkt är en enda människas fel. Om offret uppmuntrat hela kvällen, frivilligt gått till hytten, varit stupfull och lättklädd är felet alltid till 100 % bara den andras fel. Våldtäktsmannen är alltid den enda skyldiga.

Utgångspunkt 2: uttalandet (ni vet vilket jag menar) är klumpigt och fult och förargelseväckande. Och vittnar om en attityd som skuldbelägger och ifrågasätter den som aldrig kan vara skyldig.

Utgångspunkt 3: vi ska naturligtvis lära våra söner att inte våldta snarare än vi ska lära våra döttrar att inte våldtas. Och det utgår jag från att vi gör.

Och ändå…

Om det finns situationer, platser, tidpunkter och tillstånd som är överrepresenterade bland omständigheter för våldtäkt så har jag svårt att se att jag som förälder skulle uppmuntra min dotter att söka sig dit. Svårt att se att jag aldrig skulle påtala risker. Som ändå finns. För alla söner får inte lära sig. Och alla söner lyssnar inte.

Jag skulle inte säga något för att jag sedan skulle skuldbelägga om det värsta skulle hända. Nej, min dotter skulle vara lika oskyldig som alla andra offer någonsin varit. Men jag tror att min modersinstinkt lätt skulle varna henne eftersom jag är rädd att friheten från skuld trots allt skulle trösta ganska lite om det som inte får hända ändå skulle hända.

Jag vet att det är problematiskt och jag är långt ifrån säker på vad jag tycker. Jag hinner ändra mig ännu eftersom det här samtalet inte är inbokat ännu ikväll. Hur tänker du? Hur skulle du prata med en tonårsdotter med allt större frihet?

En verkligt vis människa upplyste mig om att den samhälleliga diskussionen är en sak och köksbordssamtalen en helt annan. Jag tror hon har rätt. Samtidigt stör det mig lite att diskussioner skulle behöva se olika ut för att de sker i olika sammanhang. Att ett råd sagt i kärlek bara får sägas ibland för att det plötsligt blir något annat i andra lägen.

Igen: hur tänker du?

Och före du blir arg: läs de inledande utgångspunkterna igen.

Och också: inte för att skuldbelägga. Men för att frihet från skuld känns som ett så klent plåster.

Jag har tänkt mycket på självkänsla och självförtroende de senaste dagarna. Tror mig ha en hyfsat god självkänsla och ett rimligt självförtroende. Tycker att det första är viktigare. Att vara medveten om sitt ohotade värde som människa är oändligt värdefullt.

Jag tror att min tro hjälper mig med att ha en identitet i vad jag är och inte bara i vad jag gör. Jag tror ju faktiskt att det största och bästa jag fått är det jag blivit given helt utan motprestation, helt utan att förtjäna det. Bara genom att vara, på inget sätt genom att göra.

Visst ska vi göra också. Och visst ska vi tro på oss själva. Men en självbild som bygger bara på självförtroende är lätthotad och skör i en värld som är stormig och hård och ständigt befolkad av människor som presterar bättre än man själv.

Det har gått snart fem månader sedan jag senast köpte ett klädesplagg åtmig själv. Nästan alltid har min shoppingstrejk gått väldigt bra. Men när jag fick hullut päivät-katalogen förra veckan vågade jag knappt öppna. Frestelsen skulle bli för stor. Tidlösa klassiker av hyfsat bra kvalitet till underpris… Sådant går jag ju igång på. Frestelsen skulle bli för stor.

Men jag öppnade. Bläddrade igenom. Och var inte frestad alls. Så nu undrar jag (och ja, du får gärna svara): är det här ett riktigt svagt hullut-år eller är det strejken som redan fått suget att försvinna?

På onsdag fyller Arvid ett och ett halvt. Det fanns en ljuv tid när jag varje månad berättade om vad som var på gång i hans liv. Den ljuva tiden är utbytt mot en annan ljuv tid där dylika månatliga berättelser inte ingår, men vid verkliga milstolpar på livets väg är det väl absolut värt att uppdatera er om läget.

Arvid har fortfarande det lynne som han haft sedan han föddes. Han är glad, lättroad och kräver i allmänhet rätt lite av livet. Visst har han ibland haft gnälligare dagar och veckor men de har i regel varit övergående och trots allt rätt milda. Han har också fortsatt sina goda vanor med att äta bra och sova bra. Oj, så mycket lättare det är när en liten äter och sover gott.

(En hälsning till dig som just nu vakar på nätterna med en liten som ändå är för stor för att hålla igång nattetid, till dig som ibland eller rentav ofta känner dig dålig för att du inte njuter av småbarnstiden; det är förståeligt att du inte njuter. Det suger att inte få sova. Var snäll mot dig själv. Du är inte dålig. Du är trött. Be om hjälp. Ät mycket glass. Strunta i städningen. Gör vad som helst som får dig att orka lite bättre. Det kommer att bli bättre och det kommer att bli bra och då kan man städa och äta morötter.)

Arvid som var oförskämt frisk hela sitt första år på jorden måste ha tagit Fredriks återvändande till arbetslivet minst lika hårt som jag. Sedan januari har han varit sjuk flera gånger än under hela livet fram till det. Det är inte roligt, men inte farligt. Bara lite irriterande.

Den vanligaste frågan man får när man har ett barn som är ungefär 1,5 år är hur mycket han talar. Och svaret när det gäller Arvid är att han talar väldigt lite. Han är mycket, vår Arvid. Men en mångordig och långrandig man är han verkligen inte. Jag är inte det minsta orolig trots att han till fullo behärskar ett enda ord (det ordet är ju så bra). Jag är nog inne på min mors linje, att han visar prov på stor integritet som i en rätt verbal familj med många ord flygande mellan väggarna väljer att inte prata. Ännu.

Han är den kramigaste man kan tänka sig. Och han ler mera än någon annan jag vet. Han älskar att läsa böcker, igår läste jag elva böcker för honom (kan ha missat någon) och orkar sitta länge och lyssna. Mitt litteraturhjärta gläder sig. Samtidigt har han också visat prov på verkligt bra fotbollspassningar. Fredriks fotbollshjärta gläder sig. Han charmar alla omkring sig, vinkar åt alla han möter. Som Ingrid säger: ”Arvid får ju nya vänner hela tiden”. Och jag förstår de här nya vännerna. Mitt hjärta har fortfarande inte hämtat sig sedan han kom till oss och förändrade allt. Gjorde världen ny. Jag säger som hans pappa sa för några dagar sedan: ”Arvid, du är allt.”

Lite så är det nog. Inte illa för att vara 1,5.

Jag har SÅ fastnat i quizkampen. Rekommenderar bara om du har mycket tid och en allmänbildning som är bättre in min. Största delen känner jag mig bara dum i huvudet. Finns typ bara fem kråkor som är ännu sämre än jag.

Bloggvärlden pratar om åldersnoja och jag förstår ingenting. Alls. Det finns inte en åldersnojig cell i min kropp. Sedan jag var nitton har alla åldrar känts som den bästa. Idag är jag trettio och helt tillfreds. Har inte bråttom någonstans och längtar lika lite tillbaka till något annat. Trettio är bäst hittills. Och jag skulle förvåna mig själv storligen om inte det är trettioett som är bäst om ett halvt år.

Jag misstänker lite att min totala brist på åldersnoja beror på att varje år numera känns som ett helt oförtjänt bonusår. Den där trafikolyckan som inte gav mig ett enda fysiskt ärr ärrade mig för livet. I nio hår har jag vetat att jag kan dö ung, att jag kan dö imorgon. I nio år har varje nytt år känts som en helt otrolig gåva. Hur skulle man kunna frukta åren som kommer när man på någon nivå redan tycker sig leva på övertid?
r

Arvids kärlek till och intresse för telefoner når nya nivåer. Dåliga nivåer. Nu handlar det inte längre om att det blir rätt få bilder. Nu handlar det om att jag pratar i telefon bara efter läggdags på kvällen eller under middagsvilan. Eller på väg till eller från jobbet. Efter att han förra veckan vrålade i bakgrunden under ett helt samtal känns det inte mera hållbart.

Negativt: det begränsar ju onekligen telefonsamtalens flexibilitet.

Positivt: jag slösurfar nästan inte alls längre.

Idag lyssnade jag på Nadia och Linn när jag morgonsprang en halvtimme. De pratade om panik, om liv, om vishet och tacksamhet vid sjuk- och dödsbäddar och jag lyssnade och tänkte intensivare än jag sprang.

På slutet frågar sig en av dem om man kanske borde bli religiös ändå. Och jag nästan stannar och känner hur pulsen ökar fast tempot minskar. Jag samlar krafter och är beredd. Nu kommer det.

Jag är beredd på det vanliga. Det som brukar komma när någon som inte tror talar om oss som tror. Vi är mindre intelligenta, vi är trångsynta, vi är fördömande, vi tror på en gubbe på ett moln, vi tror på en sagobok och (en av mina personliga absoluta icke-favoriter) vi lever inte på 2000-talet. Ungefär så brukar det låta. Och man förväntar ju sig oftast det man brukar få så jag förväntar mig det.

Men får det inte alls. Det blir några meningar om den tacksamhet, den glädje och den tro på att saker och ting ordnar sig som Nadia och Linn tycker sig se i deras vänner som tror. Och så är det bra med det.

Jag tänker att det där är respekt och ödmjukhet, på riktigt. Jag tänker att det där är fräscht. Och tyvärr sällsynt. Det är en av få gånger som troende nämnts i ett medialt sammanhang och jag inte gråtit ens lite i själen efteråt. Tack, Nadia och Linn!

Min yngsta syster förgyller som bäst vårt hem med sin närvaro. Ingrids glädje vet inga gränser. Femtonåriga moster Fanny är den tuffaste hon vet.

Jag älskar att Ingrid får den tid och uppmärksamhet som hon får just nu. De spelar Afrikas stjärna, bakar kokosbollar och pratar med varandra. Jag har en moster som är elva år äldre än jag. Och när jag ser min dotter tillsammans med hennes tio år äldre moster minns jag precis hur det kändes när man var liten och hade världens tuffaste moster.

Nu vet jag hur det är att vara stor och ha världens tuffaste moster.