Imorgon ska jag berätta mera om mitt livs andra halvmarathon. Idag ska jag njuta av vänner, ESC och godsaker.

Men den kortaste versionen: jag kom i mål. Men utan att nå mitt mål. Men fick en bättre tid än förra gången.

Imorgon gäller det. Han den snygga till vänster startar en timme före och lär springa en timme snabbare, men idag gick vi hand i hand för att hämta nummerlapp och chip och just då kändes loppet som vårt gemensamma.

Jag har en strategi. Jag har ett mål. Jag har kolhydrater och vätska i kroppen. Jag har också en dagsform imorgon. En dagsform som jag i nuläget vet ytterst lite om och en dagsform som lär vara avgörande imorgon.

Spännande tider. Nästan lika spännande som när vi igår skulle ha utrymningsövning i skolan.

O, liv! utbrister jag ibland när jag känner att allt är för mycket. När oönskade omständigheter kryper sig på och förändrar allt till det sämre.

Utan orsak. Förstås. Ytterst sällan har jag haft någon rätt att ta dylika uttryck i min mun. Men ibland känns det nästan som om jag är bättre rustad för djupa, dova livskriser än små irriterande vardagskäppar i hjulet.

Nu är det käppar igen. Käppar som vi börjar kunna ganska bra vid det här laget. Inget allvarligt nu heller. Men så mycket mindre tid och så mycket mera stress och lättretlighet.

– Alltså den här boken! utbrister han engagerat och viftar med den bok som han läst för den kurs han går med mig just nu.

Under bokstavligen bråkdelen av en sekund vet jag inte om hans engagemang beror på verkligt starkt gillande eller ogillande. Men efter bokstavligen den där bråkdelen klarnar det.

– Den här boken har påverkat mig så mycket. Jag har lovat mig själv att ge 5 % av mina inkomster till välgörenhet, säger han.

Och jag tänker att den här många gånger så skrämmande, fula världen där krig lurar bakom knutar, där barn misshandlas, kidnappas, våldtas och där vassa armbågar ofta anses vara enda vägen framåt ändå inte är förlorad så länge det finns sjuttonåriga pojkar som vill ge av sitt överflöd.

Och jag inspireras av honom och börjar läsa boken så fort jag läst ut den jag höll på med just då. Och jag gillar. Mycket. Dels boken, för hur kunde man annat än gilla en bok som provocerar och stör och är helt omöjlig att argumentera emot? Och dels för att jag verkligen gillar att få lästips av mina studerande. Att de ibland hittat en bok som de brinner så mycket för att jag också vill ta del av den där elden.

Jag älskar mitt jobb. Älskar det.

– Au.
Ibland med något som liknar ett m-ljud före. Och alltid när vi frågar hur katten låter.

Ha. Där fick jag för min attityd igår.

Man kunde lätt stämma Ingrid för falsk marknadsföring. Hon påstår nämligen att Arvid kan säga tio ord. Hon påstår det med emfas.

Jag älskar ju Arvid mer än allt annat och är verkligen inte sen att se honom i ett generöst ljus. Men till och med jag har gränser.

Ingrid har inte gränser.

Det hon kallar tio ord är:
– mamma (som han inte sagt på flera dagar nu, kan ju förstås bli enformigt)
– pa (vilket hon tolkar som pappa)
– gaga
– ha
– åååå (i och för sig klart imponerat, men ändå)
– muu
– bää
– brrr
– kaka
– eee

När Arvid på beställning uttalar något av dessa ”ord” jublar storasystern. Applåderar, blåser ballonger, öppnar en kiosk som säljer sockervadd.

Han är älskad den där lilla.

Jag väntar med skräckblandad förtjusning på den dag då han säger något som liknar Ingrid. Då hyr vi nog en konsertsal. Välkomna!

Under gårdagens länk ägnade jag mina första fyrtio minuter åt att lyssna på Radars program om folkkyrkans framtid. Mina sista tjugo minuter ägnade jag åt Backstreet boys. Jag vet att det inte är direkt finkultur, men hemska saker så The call får mig att jobba på slutet av en länk som pressat mig utanför min bekvämlighetszon.

Jag skulle gärna tänka och tycka till lite om folkkyrkans framtid. Men det är ju det här med min totala brist på tvärsäkerhet och min enorma kapacitet att förstå alla läger och lägen. Återkommer. Kanske.

Vad tänker du? Har folkkyrkan någon framtid? Och hur ser den framtiden i så fall ut?

Idag åt jag morgonmål och kände mig sååå hälsosam. Jag åt nämligen morgonmål utan kex, bulle eller chips till. Vet inte när det hänt senast. Att en frukost utan efterrätt väcker sådana känslor kan mycket väl vara ett tecken på att mitt godsaksberoende gått för långt. Det har åtminstone inte gått för kort.

Jag har just sprungit 10 km på 56 minuter och 46 sekunder. Därmed är det egentliga träningsprogrammet avklarat. Om exakt en vecka ska jag springa halvmarathon för andra gången i mitt liv.

Träningen har gått långt ifrån som planerat. Både jag själv och min familj har varit krassliga sedan årsskiftet och krasslighet utgör milt sagt ett hinder för träning.

Någon gång i tiden hade jag tänkt klara loppet på 2:10. För tillfället har jag ingen aning. I bästa fall slår jag min tid från höstens lopp, mer än så vågar jag inte hoppas på.

Det svåra är att veta hur hårt jag vågar gå ut. 21 km är inte en distans som jag kör så ofta att jag känner den i benen, jag vet inte riktigt hur farten ska kännas. Om du vet finns det ingen orsak att hålla kunskapen för dig själv.

”Hur ska Jesus kunna överleva sina anhängare? Inkvisitionen och häxprocesserna och korstågen och försvaret för slaveri och imperialism och motståndet mot vetenskapen och religionskrigen – allt sådant kommer och går. Fördömanden och intolerans och fördomar präglar världsdelar och århundraden. Sex- och pengaskandalerna bland kyrkans ledare tycks det aldrig bli slut på. Jesus efterföljare skapar betydligt mer problem för honom än hans fiender.”

Ur John Ortbergs bok Här för att stanna